Har du ett gott namn?

Ett manifest om integritet av Ronni Arturo

Med förord av Filip Lindström

N är jag startade Profet i maj var det för att få göra det jag vill göra enligt mina egna regler. Att vara det minsta aktiv inom musikbranschen, i det här fallet som bevakare, har lärt mig att det finns två generaliserade vägar att gå: den ena är den du tar för att tjäna snabba pengar utan att någonsin vända dig tillbaka. Den andra är den där du med rak rygg kan stå för det du gör i hopp om att någon dag kunna leva på det. Profet skapades som ett fordon för min och andras existens i musikbranschen, ett sätt att förstå hur det är möjligt att gå den andra, rakryggade vägen. Det är därför många av intervjuerna på Profet har handlat om integritet och livet för artister på små bolag som inte har någon press uppifrån på att göra något de inte vill. Jag intresserar mig för människor som lyckats leva och arbeta på sina egna villkor och jag använder Profet som ett medium för att lära mig mer om dem och deras tillvägagångsätt. Den sortens intervjuer kommer fortsätta läggas upp på Profet, för det är sådana människor som jag vill uppmärksamma, arbetsnarkomaner med en stark vilja och en starkare vision. Det är dem jag lever för och det är dem jag vill visa upp för världen som typexempel på hur konst utövas med värdighet. Här nedan följer ett manifest om integritet, skrivet av Ronni Arturo och baserat på den nigerianske sångaren William Onyeabors sång »Good Name«, som vidare konkretiserar den värdegrund som Profet står på. Det är inte första gången ni kommer få läsa detta budskap, och det är definitivt inte den sista heller.


Filip Lindström

Chefsideolog och Ansvarig Utspridare
Profet Musik

William Onyeabor är lika mycket en mytisk figur som han är en person som en gång i tiden gjorde musik i Nigeria. De syntfunkiga afrobeatskivor han spelade in under 70- och- 80-talen har spridit sig till nyfikna musiknördar över hela världen och det har spekulerats kring hans historia, som sägs ha gått från Nigeria till filmstudier i Ryssland, till musikutbildning i Sverige, till skolning inom lagämbetet i Storbritannien och tillbaka till Nigeria igen, där han byggde egen studio och ett eget sound.

William Onyeabor.

        Onyeabor var inte lika stor som sin landsman Fela Kuti, en ikon som också sjöng om ämnen som krig och frihet, men han blev massivt känd i hemlandet för sin hemmasnickrade musik som fick sin unika kant från futuristiska syntar över afrobeatgung. Hans texter och hans sätt att sjunga dem berättar om en otrolig självsäkerhet och hans uppenbarelse på skivomslagen är slående, med ett milsbrett leende och en stor cowboyhatt.
        Sedan den sista skivan William Onyeabor släppte, »Anything You Sow« från 1985, har han vägrat prata om sin musik fram tills 2014 då Noisey gjorde en Sugarman (alltså en dokumentär där de försökte söka upp honom för en intervju) och BBC lyckades prata med honom i radio. Sockermannandet [verb för uppsökandet av försvunna artister] av Onyeabor föranleddes av att David Byrne från Talking Heads hade återutgett hans musik på bolaget Luaka Bop, ungefär som när Andy Votel (nämnd i serien »Det Turkiska Musikundret« av Filip Lindström på Profet) ger ut gamla turkiska psykrocklåtar på sin etikett Finders Keepers. Mer om fenomenet återutgivning av bortglömd musik från alla världens hörn kommer jag ta upp i en kommande krönika på Profet, räkna med att både Byrne och Votel kommer nämnas där.

        När William Onyeabor gav upp musiken 1985 blev han istället affärsman och började driva en egen kvarn (detta är helt sant, hur märkligt det än låter). Varför han slutade så tvärt och sadlade om har inte framgått i min efterforskning, men det ger mig chansen att fantisera ihop en storslagen historia om anledningen. Min favoritlåt i Onyeabors katalog är »Good Name«, som går att hitta lättast på Luaka Bops samlingsalbum »Who Is William Onyeabor?«. Den handlar om betydelsen av ett gott namn, som inga pengar kan köpa, ett namn som är värt mer än silver och guld. »I have a good name« sjunger William Onyeabor. »And no money, no money, no money can buy my name / I mean what I am saying«. Onyeabor menar vad han säger, han tror på sitt budskap ut i fingerspetsarna.
        »Good Name« kan gott vara ljudspår till det vi försöker göra här på Profet. Vi som skribenter sätter våra namn på det vi står för, för ett gott namn kan inte köpas för pengar. I alla fall inte i den värld jag vill leva i. Det kan innebära ett liv med mindre pengar än vad vi hade kunnat tjäna om vi gått till väga annorlunda, men det spelar ingen roll, för det största värdet finns i att vara stolt över det man skapar.
        I min fantasi fick William Onyeabor nog av livet som musiker 1985, av outgrundliga skäl. Det som kändes rätt för honom då var att köpa en kvarn och bli affärsman och det respekterar jag mer än ni läsare kan tänka er. Självklart förespråkar jag att någon som gör så bra musik som Onyeabor borde fortsätta med det, men det sanna valet är alltid det som känns rätt. Jag ser framför mig en lycklig William Onyeabor, med ett lika stort leende som på skivomslagen och en lika fin cowboyhatt, nöjd med sitt beslut, för att hans goda namn är »better than silver and gold«. Om jag får nog av att skriva någon gång, och bestämmer mig för att börja driva en kvarn för att bibehålla mitt goda namn, då hoppas jag att någon av er som läser detta kommer Sockermanna mig till världens ände.

29 October 2016