Millenniets Ämbetsman: Christian Gabel

(Ej att förväxlas med Christian Carl Gabel)


Instrumental musik kan för vissa vara svårare att lyssna på i och med avsaknaden av text. Därmed för andra inte. Christian Gabels instrumentala musik påminner om poesi, där det konkreta inte nämns. Där känslorna styr och väcker åtanke. Som en ämbetsman får Christian leda oss in i dåtid, nutid och framtid genom hans musik, och hans musik skulle fungera som en stor tidsresande myndighet. På pittoreska Nybergs Konditori på Upplandsgatan fick Profets Anna Lönn & Elizeth Casal möta en av sina största idoler för ett samtal om mästerlig nyttjande av alla tiders olika tekniska och inspelande maskiner.

Jag fascineras över hur en person kan ha så pass många strängar på sin lyra. Jag fascineras av hur en person kan vara så bred och samtidigt så säker på sin sak. Personen jag fascineras av är ingen mindre än Christian Gabel, synthälskande trummis från Karlstad. Han har bland annat producerat musik till Teater Galeasen, har två egna musikprojekt; Christian Gabel och 1900 och han trummar i Sveriges bästa band Bob Hund.
        När vi ska mötas upp på Nybergs Konditori så ser jag i periferin en brun siluett i kön. Med det samma förstår jag att det var Christian. Jag går fram och hälsar och han är, till sättet, precis som jag har tänkt mig. Kontrasten mellan en lång och brun tweedrock och stora svarta hörlurar redogör för hans aura och skapande.
        Christian Gabel använder alla tidsåldrar som sin plattform för att spela upp och spela in musik. Den 6 april ska han svarva skivor på Fasching. Där utlovas det DJ:ande med både vinyl, CD och med datorn. Säger inte det allt om hur han jobbar? Att kombinera nytt & gammalt är karaktäristiskt för denna ljudkonstnär.
        - Det är precis den där blandningen som jag diggar, som är så bra med den här tiden som vi lever i nu, säger Christian. Jag har massa rullbandspelare i studion som jag fortfarande kan köpa nya rullar till eller så kan jag istället ladda ner ljudfiler från datorn. Alla format finns tillgängliga!

Elizeth Casal-Eriksson (ECE) och Christian Gabel. Foto: Anna Lönn

I slutet av 2008 förlöstes första plattan av 1900 med samma namn. Den ger mig en omedelbar melankolisk känsla av att jag har hamnat i något sorts ingenmansland. Vacker och rörande. Ett makalöst hantverk.
        Året därpå träder Christian Gabel in i Bob Hund som ny officiell trummis. Bob Hund har funnits i mitt liv länge, länge. Men det var inte förrän 2009 när »Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk«-plattan kom ut som jag på eget bevåg började rota i Bob Hunds diskografi och göra deras musik och mina tolkningar på dessa till en alldeles egen kärlekskompott i min kropp. Som en person som bytt skola relativt ofta och därmed umgängen, så hade jag svårt att passa in. Att jag led av kronisk identitetskris, bytte stilar som folk byter underkläder och att jag hade både svenskt och uruguayanskt ursprung gjorde saker inte bättre. Folk visste inte i vilket fack de skulle placera mig, än mindre visste jag det. Tills jag hörde den skivan första gången. Det var en stor vändpunkt i mitt liv, Bob Hund gav mig anledning att inte vara som folk vill att jag ska vara samtidigt som att de breddade min vokabulär något enormt. Tack mina synthpunk-pappor.
        Med Bob Hund har Christian Gabel varit med och spelat in EP:n »Stumfilm« och även gjort musiken till en stumfilm vid namn »Man With A Movie Camera«. I och med det undrade jag naturligtvis om Christian fick ha större påverkan på grund av sin historia med instrumental musik.
        - Alla sex skriver ju musiken i bandet, det är ju också det som är fint. Men det var väldigt tacksamt med det projektet att spela jämte en film eftersom att man skulle improvisera ganska mycket. Alla fick faktiskt ha lika stor input. Jag märker väl att folk brukar undra om jag har fått ha större påverkan eftersom att 1900 och stumfilmen hade ungefär samma bildspråk. Men så är det inte, det är bara ett roligt sammanträffande.

Christian Gabel. Foto: Anna Lönn

2012 kom Krater-skivan ut med tillhörande dataspel. Både spelet, med samma namn, och skivan är en produkt och tolkning av ett gäng teckningar som Christian Gabel fann i Karlstad. Den postapokalyptiska känslan är genomgående för båda, vilket också är en lek med tidsaspekter enligt mig, typiskt för Gabel. På sin lyra har Christian dessutom producent-strängar. Han har alltså producerat musik till föreställningarna »Illusioner« och »Vår klass« på Teater Galeasen. I en tredje föreställning, vid namn »Flyktdjur«, på samma teater används musik från 1900-albumet Tekno.

Leken och kontrasten med fascinationen av sci-fi och det gamla gör Christian Gabel till en figur som svävar runt i tid och epoker. Eftersom att han är oberoende av att sättas i fack eller vägrar begränsas av teknologiska grupptryck så ger han sig själv möjligheten att leka fritt! Dessutom utmanar han definitionen av sci-fi och tidlöshet. Hans kompromisslöshet gör honom nästan lite punkig. Därför avslutar jag med en Bob Hund-text.

Bli aldrig som oss, bli värre.

6 Mars 2017