Full Fokus på Jelly Crystal

Musik är som bäst när den sveper en med sig i farten, då du inte behöver tänka så mycket, då du bara kan känna och följa känslan vart den än leder dig. Lär känna Jelly Crystal, som utan att ha släppt någon musik har svept med sig Profets Filip Lindström och fångat intresse hos många andra.

Som alla trogna läsare vet blev jag för ett tag sedan helt betagen av en kort video där Jelly Crystal, en för mig då helt okänd person, gick runt i en park och pratade om att hans musik bestod mycket av »basar, syntar och melodier«. Det lilla av Jellys musik jag fick höra i videon levde upp till de förväntningar jag byggt upp på de korta tre minuterna och helheten som var Jelly Crystal lämnade mig med ett begär för mer.
        Det enda jag visste om Jelly Crystal var att han kände och arbetade med Pierre Riddez, som ju spelar i Tussilago och har dykt upp på Profet ett flertal gånger. Det var genom Pierre som jag gled in på Jellys Instagram-konto, fullspäckat med bilder som hade just den där »mystiskt avslappnade utstrålningen« som jag talade om i texten »Inför Jelly Crystal« (7 augusti). Det var också genom Pierre som jag lyckades få kontakt med Jelly, på Trädgårdsfesten i Vinterviken, ett evenemang som anordnades av, bland andra, den förstnämnde och där den sistnämnde gjorde sin första spelning.

Jelly Crystal

        Tyvärr var jag dum nog att missa Jelly Crystals debutgig på ett tak i Vinterviken, på sommarens överlägset angenämaste festival. Men efteråt, när kvällen började gå mot sitt slut och det snart var dags att gå hem, vågade jag mig fram för att prata. Som tur var hade Jelly läst och uppskattat texten jag skrivit på Profet, istället för att bli skraj för att någon kan bli så fast vid en artist som inte släppt någon musik, som jag trodde att han kanske skulle bli.
        Det är möjligt att jag kan ha inbillat mig, men jag fick för mig att Jelly Crystal precis innan jag behövde springa till tunnelbanan sa att det kändes som om vi känt varandra sedan tidigare. Oavsett om han verkligen sa det eller om jag bara intalade mig själv om det så känns det verkligen så när vi ses igen, på Café Twang, som ju har spelat en stor roll i Profets historia eftersom vår releasefest hölls där för bara några månader sedan.
        Vi upptäcker genast gemensamma nämnare i det vi företar oss för tillfället. Jag har precis startat Profet och får göra precis vad jag vill, han har i princip precis börjat verka som soloartist och får göra vad han vill. Den kreativa friheten är något som vi båda kan känna oss mycket bekväma i.
        - Jag skulle nog vilja säga att jag velat vara en centralfigur, säger Jelly Crystal om ämnet. Dels kanske jag har någon liten dröm sedan jag var liten, dels för att jag nog är bekvämast med det. Jag vet inte varför. Det är inte som om jag varit någon slags teaterapa, men du förstår nog vad jag menar. Det känns så egoistiskt att säga men när man gjort något eget [vill man] synas med det. Jag känner att det är det hela grejen är, att jag inte är ett band, det är bilder på mig, namnet är bara min grej.

        Jelly Crystal säger det blygsamt men med en underliggande säkerhet i sin sak. Han flyttade till Stockholm för fem år sedan från Göteborg som en del av bandet Ice Gold, där han spelade bas. Därför vet han nu vad skillnaden är, mellan att vara en medlem i en grupp och att göra något på egen hand. För ett drygt år sedan började Jelly göra sin egen musik, mest hemma i sovrummet. Det var när han träffade Pierre Riddez som det som utvecklats till en EP i görningen påbörjades. De möttes i den villa i Sollentuna, orten där jag själv är uppväxt, som Jelly och delar av Ice Gold fortfarande bor i tillsammans. Jelly minns tillbaka till den dagen i augusti förra året som Pierre kommit till kollektivets hushåll i sällskap med en av rumskompisarna.
        - Jag kom ner på nedervåningen och alla hade varit ute och det var en massa tjatter, så stod Pierre där. Vi började snacka på morgonen, dösnackade lite på altanen, och så kom han igen samma kväll. Då, efter några öl när man var lite i gasen, kunde man prata lite mer och då kom vi in på hela musikbiten.

Pierre Riddez.

        »Hela musikbiten« innefattade bland annat att Pierre spelade i Tussilago, men inget om ett eventuellt samarbete. Först senare kände Jelly sig tvungen att fråga om Pierre höll på med produktion, för han var sugen på att göra en egen låt av de demos han hade på sin dator och behövde hjälp. Till en början låg inte samarbetet under namnet Jelly Crystal, men kollaborationen kristalliserades snabbt och gick mot det första spadtaget på Jellys debut-EP. Det berättas för mig om varifrån det medryckande namnet kom.
        - Vi letade namn så sjukt länge med bandet och det är typ det svåraste som man kan göra, och så hade jag sådan tur, när jag stod och plockade varor på Willys så fanns det sådana där amerikanska Jelly Crystals. Någon äcklig neonfärgad gelégrej. Namnet klingade så bra när jag läste det, så jag var snabb och tog det. Det är alltså inte roligare än så, det var en liten gelégrej i matbutiken.
        Utöver att Pierre och Jelly börjat arbeta på en EP tillsammans så har de över det senaste året blivit goda vänner. Pierres delaktighet i projektet har också betytt att Jelly fått tygla sin brinnande otålighet. Jag själv delar samma otålighet, eftersom jag så gärna vill höra Jelly Crystals musik, men återhållsamheten tycks ha haft sina fördelar.
        - Jag har sämst tålamod i världen, så hade jag inte haft någon som hjälpte mig hade jag släppt det jag spelade in i sovrummet. Och det är tur att jag inte gjort det, för det är skränigt. Så jag tror att det är bra att jag har Pierre som hjälper till och håller koll.
        Jelly säger att han verkligen hoppas på att få säga ett datum för släppet av musiken, men att han tills vidare får fortsätta ge ut teasers på Instagram för att hålla uppe intresset. Det har uppenbarligen fungerat, för det var ju där jag upptäckte honom, och fler därtill. Jag tycker det är en intressant strategi, att bygga upp en följarskara innan man släppt något, och på så sätt bespara sig startsträckan när något väl kommer. De bilder som Jelly släpper där, de mystiskt avslappnade, är dock ingen annan än han själv involverad i.
        - Där är jag nog helt ensam, på den biten. Jag skulle nog inte ens kunna förklara för mig själv vad det är jag vill få ut, det är något jag bara känner. »Det ska se ut så, jag ska göra den här grejen live, det ska se ut så här på mitt omslag«. Det är det som är fint med hela Jelly Crystal-grejen, att jag känner hela tiden hur det ska vara, vilket är ganska skönt. Jag behöver inte gräva och krångla så mycket för att hitta det jag söker, det har varit så självklart från början.
        Vi återvänder alltså till friheten i att göra saker själv. Jellys idéer är tydliga och jag blir om möjligt mer exalterad av att se och höra mer av vad han håller på att koka ihop. En intressant fråga är om huruvida det ger honom ett starkare självförtroende att sakta förvandlas till den centralfigur som han innerst inne alltid velat vara.
        - Just nu gör det det, men jag är rädd att det ska slå mig i ansiktet. Det är bara jag som får ta kritik, både det positiva och det negativa. Framförallt nu har det stärkt mig, rent kreativt, att man har fått fina ord och lite uppmärksamhet, vilket är det jag suktar efter någonstans. Det har jag verkligen fått, jag ligger ju inte ute med någonting och ända har jag fått spela, vilket jag är så jävla tacksam över, och på ett så fint ställe. Det kunde ha varit sju pers på Bonden Bar, tre pers på Bonden Bar kunde det ha varit.

        Glädjen över att ha fått göra sin första spelning på en så eminent tillställning som Trädgårdsfest i Vinterviken övervinner Jelly Crystals rädsla för om framtiden rymmer negativa omdömen. Hans positiva syn på saker och ting är upplyftande och den lämnar helt enkelt ingen plats åt negativa tankar. Jag gillar skarpt att han inte räds insikten om sin egen narcissism, att han glatt erkänner hur gärna han vill ha uppmärksamhet. Det finns så många andra artister som känner likadant men som vägrar vidkännas det, varpå de förgås i en falsk integritet som blir platt och ointressant. Jelly Crystal lägger alla kort på bordet och låter åskådaren bilda en helt egen uppfattning om honom, han forcerar ingenting, han presenterar sig själv helt utan pretentioner. Det kan ha varit det jag fastnade för när jag såg hans video, det var det jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Det där lilla je-ne-sais-quoi som kretsar kring Jelly Crystal som en gloria kommer vara till hans fördel, den dag då han och Pierre Riddez äntligen ger oss den musik de arbetat på. Må gudarna göra så den dagen kommer så snart som möjligt.

27 september 2016