Skatter gömda av Flora och Fauna

Flora och Fauna är ett skivbolag som begär något av sina lyssnare, ett skivbolag som inte vill behöva tvinga på någon någonting. Med musik som kräver ett starkt intresse och en stor nyfikenhet, samt en rättfram inställning till kommersiell livsföring, tar de sig vidare i myllret av andra bolag.

Detta är en slags oberoende fortsättning på artikeln »Maternal Voice – Bron mellan Stockholm och Manchester«, en fortsatt hyllning till självständiga skivbolag vars varenda milliliter blod pumpas runt i ådrorna för musikens skull. Denna gång är det Flora och Fauna jag vill föra fram, ett skivbolag som sedan 2005 drivs av Henrik von Euler. Bolaget startades redan 1999 i kölvattnet av Tip Tops Bombastiska Kollektiv, av Frans Carlqvist och David Giese. Då skulle Flora ge ut sjutummare och Fauna tolvor, ett koncept som inte hållit i sig tills idag. Von Euler kom in runt 2001 och ett par år därefter var han ensam kvar. Han säger att de andra hade behov av att göra annat och han själv hade behov av att göra just detta. Han ägde intresset för att ge ut skivor och jag frågar vad det var som tilltalade honom med detta.
        - Vadå, driva skivbolag, det vill väl vem som helst göra? Vad är det som inte tilltalar en med det? Det är det som är den stora frågan, svarar Henrik med ett stort leende.
        Jag är beredd att hålla med, det finns mycket som verkar spännande, intressant och givande med att styra ett bolag. Speciellt ett självständigt sådant, där kreativiteten är frisläppt. Dock ser jag att den stora frågan är om gemene man idag vet vad detta innebär och strävar efter det på samma vis som Henrik gjorde. Det är min förhoppning att det finns unga människor ute i vår värld som drömmer om att starta något på egen hand, kanske för att deras omgivning inte riktigt erbjuder det de vill ha. Det ser jag hos Flora och Fauna och det tilltalar mig.
        En parentes till detta långdragna argument jag för, om att självständiga bolag är det bästa alternativet, går självklart att diskutera. Det finns fördelar med stora bolag, det förnekar jag inte. Extremt hårt draget är det så här: Storbolag har generellt sett mycket pengar och kan därför genomföra en stor spridning av musik, som på så sätt kan få framgång bland fler människor. Den generaliserade nackdelen är brist på kreativ frihet för bolagets artister, något som mindre labels kan erbjuda. Slut på parentes.

Henrik von Euler

Musiken som Flora och Fauna ger ut är aldrig lismande, den försöker egentligen inte åstadkomma något mer än det artisterna själva vill. Den skulle säkert i vissa kretsar kallas svår eller otillgänglig, men jag skulle hellre se den som en aning introvert och eftertänksam. De ord som Henrik von Euler använder om »Skymningsstund« – en skiva med hans grupp Liljor – passar in på resten av Flora och Faunas katalog.
        - Jag gillar att den inte är varje människas egendom, man måste gilla det där mörkret. Folk säger att det är sorgligt, men jag gillar det. Jag gillar mer att lyssna på deppig och arg musik än glad.
        »Skymningsstund« består av sånger skrivna av Pentti Viherluoto, en finsk kompositör vars verk ofta handlar om en person som älskar någon annan, som tyvärr har gått bort. Sorgsenheten behöver knappt påpekas, men det vackra kan kräva en utpekning. Balansen mellan vackert och sorgset är för mig ett slags signum för Flora och Fauna.
        Von Eulers bolag är inte heller inställsamt, vilket märks i de texter som de skriver om musiken de ger ut. Här ska jag delge en illa gömd branschhemlighet, kära läsare, att en så kallad presstext som skickas ut av skivbolag ofta avgör hur väl musik kommer sälja. Kutymen är att ett bolag skriver en text så överfylld av superlativ att den likt en humla enligt fysikens lagar inte borde kunna flyga, men som gör det ändå. Det ständiga slåendet på den största av trummor blir ansträngande när dess ljud aldrig klingar ut. Henrik är precis som jag allergisk mot sådana texter.
        - Jag har alltid haft en klar bild av vad jag vill göra. Jag vill inte trycka ner saker i folks halsar, jag vill att det ska vara aktiva lyssnare som kommer hit snarare än att man måste vara ett aktivt bolag och närma sig. Man vill vara till för dem som verkligen är intresserade snarare än att vara säljig. Jag tycker att presstext ska vara så torrt, enkelt och rakt som möjligt, inga superlativer. Jag vill låta musiken vara det som är grejen.
        Henrik von Euler påpekar att de »säljiga« presstexterna ibland hamnar direkt i tidningar utan att ändras och det känner jag igen. Journalistens arbete blir till stoft och all popjournalistik tappar sin spänning om vi som skriver låter detta hända. Självklart är just det något jag försöker motverka genom att aldrig skriva något som utgår ifrån något som skrivits i rent reklamsyfte. Henrik fortsätter att delge sina åsikter om ämnet.
        - Man måste duscha flera veckor efter att ha skrivit sådana säljtexter, det går inte. Man blir äcklad. Helst skulle jag inte vilja skriva dem alls, men skivbutiker kräver det och tidningar kräver det. Någon catchig rubrik i en pressrelease kommer ju få DN eller något att skriva om en, men att vrida ut och in på sig bara för att hitta det där, det känns som en reklamvärld som jag inte tycker det här borde vara. Det blir bara yta. Det går att skriva skitsnygga formuleringar med enhetlig formestetik men det spelar ingen roll om det inte finns någonting bra där under. Då är det bara noll.
        Yta kontra faktiskt innehåll. Där sätter Henrik von Euler fingret rakt på varför jag skriver om de mindre skivbolagen, för att det hos dem finns substans och fingertoppskänsla.

Daniel Savio

Också vanligt hos självständiga labels är en känsla av att tillhöra en familj. Artisterna som släpper skivor genom Flora och Fauna är alla delar av Henriks umgängeskrets, vare sig de var det innan eller blivit det efteråt så ligger det en vänskaplig vibb över arbetet. Gamla vänner kan komma tillbaka, lika gärna som att nya vänskapsband kan knytas kring musiken.
        - Daniel Savio släpper jag en skiva med nu i mars, säger Henrik som exempel. Vi släppte hans band, Hundarna Från Söder, deras första skiva 2003 och deras andra 2005. Sedan har vi inte jobbat med varandra på Flora och Fauna sedan dess, så nu ska jag släppa en skiva med honom igen, 12 år senare. Det är flum-ambient, hans egen skruvade elektronik med stabila rytmer. Ofantligt bra, snöigt som fan.
        Savio står för det återkommande, andra står för det spontana i Flora och Faunas stall.
        - Vi bor i Årsta, berättar Henrik. Andreas Söderström hänger där, vi hänger tillsammans och om han ska släppa en skiva så gör han det hos mig. Aina Myrstener träffade jag på någon fest hos en kompis, nu hänger vi och jag har släppt hennes skiva.

Aina Myrstener

Allt låter så okomplicerat när Henrik säger det. Så bör det väl egentligen också vara? Innan vårt möte tar slut säger han att det han försöker göra är att gräva ner musikaliska skatter, som någon kan få hitta och förälska sig i om inte förr så senare. Det lär oss att vi måste gräva efter det som har ett värde, vi måste kämpa lite för att nå det kvalitativa. Vi ska inte låta någon trycka ner i våra halsar vad det är vi bör lyssna på.

15 Februari 2017