Hur Drömmen Förändras

En intervju med Forever’s Gonna Start Tonight

Andreas Lundmark och Simon Jonsson gör musik tillsammans. Musik som spänner sig över stora vidder, precis som jag gillar det. En skiva med deras projekt Forever’s Gonna Start Tonight (FGST) kan i ena stunden passa som soundtrack till en nyinspelning av slagfältsscenen med Katla i »Bröderna Lejonhjärta« och i en annan bli slick ambient-R’n’B värdig en pastellfärgad biltur i ultrarapid tagen ur en Hollywoodrulle. Simons sångröst är vän, inte späd, utan vän och känslosam i ett fint kamratskap med sofistikerad auto-tune. Jag förvånas, då jag träffar FGST i Fridhemsplans tunnelbana, över den aningen grövre talrösten han hälsar med.
        De två möts mitt emellan varsin stark åsikt om hur musik ska låta och spelas in. Simon älskar lo-fi och har brukat det tillvägagångssättet i band med charmanta namn som DZR:P. Andreas å andra sidan har en ljudteknikerutbildning från musikhögskola. Den förstnämnde berättar om hur detta påverkar duons dynamik.
        - Jag vill spela in på kassettband och tycker det låter skitbra, sedan säger Andreas att vi ska lägga grunden digitalt. Det är en ständig kamp om hur ren ljudbilden ska vara.
        Även ett krig om något så trivialt som en ljudbild måste ha en vinnare. Frågan på om vem som går segrande ur dispyten får ett enkelt svar.
        - Så här är det, säger Simon: Det är Andreas som kan Cubase och Logic väldigt bra. Jag kan inte sådant, jag har mer den där analoga idén. I och med att det är han som har datorn när jag går därifrån så är det Andreas som vinner. Men det är okej, jag tycker det är rätt skönt att man kan lyssna ur datorhögtalare och det låter bra, att man hör alla instrument.
        - Du får ju ha i åtanke, säger Andreas, att det du höll på med var extremt lo-fi. Det var verkligen kassettporta. Egentligen har vi försökt komma dit, men det hamnar inte riktigt där.
        - När jag höll på med den musiken, för tio år sedan, före Spotify, då laddade vi upp halvdåliga mp3-filer på MySpace, berättar Simon. Nu har det blivit en ljudbildsnorm, det som kallades »Loudness War« för femton år sedan.
        Det Simon syftar på med »Loudness War« är fenomenet då alla inspelade spår maxas för att nå ett så stort ljud som möjligt. Ni kan höra det på närmaste radiokanal eller valfri topplisteplats om ni undrar hur det låter.
        - Även de bästa jazzgrejerna är så remastered, man vill någonstans med ljudet, anser Simon. Någonstans landar båda vi i att folk gärna ska kunna ta åt sig av musiken. Sedan skiljer sig ambitionen och tankarna bakom hur vi gör musik idag från förr. Jag är gift och har två barn, Andreas har sitt heltidsjobb. Förut om någon frågade vad man skulle göra en kväll så sa man »Vi ska repa, vad fan tror du?«. Vi hade någon slags idé om att vi skulle leva på det.
        - Det var oerhört seriöst, det var det som gällde, säger Andreas.
        - Jag hade ingen plan B i alla fall, medan nu ger det en väldigt mycket. Idén om att man ska kunna livnära sig på det bygger ju på att andra ska tycka om det, idag tror jag mer att det bygger på att vi ska tycka om det vi gör, för oss själva. Vi har inte ambitionen. Jag vill inte ut och spela till exempel, jag har inte tid med det. Det hade jag förut, det var inga problem.

FGST Live

Efter det Simon sagt förklarar Andreas att ambitionen finns kvar i FGST, att de inte gör något halvdant. Det känns som att han vill förklara sig, så jag inte tror att de gör sin musik utan passion. Jag säger att jag till fullo förstår att livet kan byta riktning, men jag fastnar vid hur drömmen förändras. Jag - som är mitt bland unga människor som är lika seriösa som Simon och Andreas tycks ha varit – undrar vad som kommer hända med deras visioner med åldern. Jag börjar undra vad som kommer hända med min egen vision, den som ju känns som det enda som gäller just nu, något värt att dö och döda för. Jag märker självklart att Andreas och Simon inte slutat brinna för musiken de gör tillsammans, men lågan har ändrat form. Simon reflekterar över vad som kan ligga bakom förändringen:
        - Det handlar mycket om ens identitet. Då la jag mycket av min egen identitet kring idén om att »jag gör musik och det här är på brinnande allvar och nu är det allt eller inget«. Om jag tänker på hur jag ser på det nu så är det fortfarande på brinnande allvar. Låttexterna känner jag att jag blir väldigt berörd av att sjunga. Alla de emotionella bitarna har inte ändrats, det är nästan så att de håller på att förfinas. Vi har haft 15 år på oss att lyssna på musik, man vet vart man vill. Den här »Do or Die«-idén har helt klart förändrats men det har att göra med när ens identitet tar sig även andra uttryck. Jag är som sagt tvåbarnsfar nu jämfört med när jag bodde hemma och spelade i tio band som jag gjorde för 15 år sedan.
        Det talar direkt till min själ när Simon säger att en identitet kan vara så djupt rotad i kreativitet. Det jag ser omkring mig hos mina jämnåriga är just den där symbiosen mellan skapande och personlig identitet, vilket jag tycker är vackert. Jag njuter av att omgärda mig av människor som lever varje sekund för sin konst, som tar varje andetag för den, som tänker på den innan de somnar och direkt igen när de vaknat. Jag har också själv länge sett det jag gör, det jag lyssnar på och hur jag tolkar det som den person jag i grunden faktiskt är, fastän »Fight Club« är en av mina favoritfilmer och jag därför borde veta bättre. Nu när jag står inför denna insikt ställs jag samtidigt inför ett val: Ska jag omfamna detta eller ska jag acceptera att den där känslan kanske inte kommer vara för evigt? Simon fortsätter berätta för mig hur visionen vrids.
        - Man var sina låtar. Det man producerade var ens själ i förlängning. Man blir väldigt sårbar och den sårbarheten ger en väldigt mycket, för man har inget skydd. Sedan landar man i att man helt plötsligt har en massa ansvar: Köpa en overall eller nya skridskor till mitt barn. Men jag ser mig fortfarande som en person som gör musik och den delen har inte ändrats sedan jag var i din ålder. Det blir en växelverkan, när jag var yngre gjorde jag den musiken jag gör och den musiken jag gör är jag, men nu är vi så här. Vi tycker om att göra den musik som vi vill göra nu. Vi är dem vi är på grund av flera olika anledningar och på grund av att vi hade den »Do or Die«-idén för tio år sedan.

Andreas blir rädd att vinkeln för min text kommer bli någon slags åldersnoja, men jag försäkrar honom om att så inte är fallet och att det här är ett fruktansvärt intressant ämne: Hur Drömmen Förändras. När man står mitt i drömmen och den har sitt allra fastaste grepp om en, då är det omöjligt att se ett annat liv framför sig. Det gör det lärorikt att få ett nytt perspektiv på vad som kan ske när man tagit ett kort steg utanför den. Allting kan alltid hända, även om »alltid« är ett fult ord som överanvänds på ett osunt sätt. Vad som än händer hoppas jag att jag får leva kvar i Drömmen en stund till, om den inte tillåts vara för evigt.

24 Februari 2017