Fatal Casualties Elektroniska Obehag

En intervju med Fatal Casualties

Inom den lilla synthsubgenren Body är det vanligt med dynamiska duor, ensembler om två som gör hård elektronisk musik och poserar på bilder med lika hårda miner. Det syns när man tittar på bokningarna till årets Bodyfest på Nalen, en festlighet som nischat sig djupt ner i den redan så nischade synthscenen.
        Fatal Casualties är en duo som gör elektronisk musik och jag träffar dem några timmar innan Bodyfest ska dra igång, men de skiljer sig på många sätt ifrån de tvåenigheter som ska framträda under kvällen. För det första gör Ivan Hirvonen och Stefan Ljungdahl, som utgör Fatal Casualties, mer komplexa skapelser som inte går efter den färdiga Body-mallen, sånger som egentligen inte heller faller in i det klassiska synthfacket utan som snarare ligger någonstans däremellan. För det andra ska de besöka Bodyfest i egenskap av åhörare, eftersom de trots sin annorlunda musikaliska inriktning ändå gillar subgenren. Stefan, som står för instrumenteringen i Fatal Casualties, minns hur han som ung lyssnade uteslutande på synthmusik och hur det var skönt att öppna sitt sinne för allt annat som är värt att uppmärksamma. Jag kan själv relatera till Stefans historia, med tanke på att det ändå är en slags musikalisk vidsynthet som ligger som grund till vad Profet ämnar åstadkomma.
        Ivan och Stefan är inne på den andra delen av Fatal Casualties historia. Den första omgången pågick mellan 1986 och 1991 men slutade när det roliga hade försvunnit ur skapandet.
        - Den första etappen är mer eller mindre utraderad. Vi gjorde några demosläpp då och det är väl ett fåtal bolag som har dem, men annars finns inga officiella släpp från den perioden. Det finns väl i gömmorna någonstans, som vi har grävt ner, säger Ivan, duons vokalist, om dåtidens Fatal Casualties.
        - Det är väl inget som vi tar fram och lyssnar på, säger Stefan, som har en aningen mindre uppsluppen ton än Ivan när han talar om musiken som gjordes då.

Ivan Hirvonen och Stefan Ljungdahl.

Det formas en viss mystik kring Fatal Casualties tidigare existens som gör deras återkomst mer spännande. Eftersom det i princip är omöjligt att få höra det de gjorde förr lämnas mycket åt fantasin när man lyssnar på det störande mörkret som krälar fram genom kompositioner som »Misantropisk Filth« och »aim« från »Psalm« respektive »Paria«, Fatal Casualties två släpp sedan återföreningen 2010. Jag kan tänka mig att den luttrade synthpubliken älskar att ha något att fantisera kring, att för evigt få drömma om hur de där demosläppen lät. Strax efter jag träffat Ivan och Stefan stöter jag på en äldre herre i synthmundering; tunn svart slips över vit skjorta, svarta armband över bleknade tatueringar och bakåtslickad lugg som lätt kan läggas över ansiktet om så önskas. Jag frågar fördomsfullt om han också ska på Bodyfest och får mina antaganden bekräftade. När jag nämner Fatal Casualties känner han inte igen namnet, men jag ser på honom att hans självförtroende som synthare blir törnat när han får reda på ett elektroniskt band han inte hört talas om, som dessutom har en odokumenterad historia. Jag tror definitivt att denna mystik är till Fatals direkta fördel.

        Saker och ting har förändrats i och med nystarten för sex år sedan. Filosofin var till exempel annorlunda i början av 90-talet och det kan ha lett till att bandet lades på hyllan.
        - Vi kanske fiskade efter någonting när vi inte riktigt visste vart vi var på väg, säger Ivan.
        - Vi spårade ur där ett tag på slutet. Jag tror att vi blev tagna av att »nu jävlar ska vi bli stora och kända«, håller Stefan med.
        - Vi ville för mycket, tycker Ivan bestämt.
        - Vi ville för mycket utav fel anledning, säger Stefan.
        - Det var inte så kul längre, vi körde bara på löpande band, det fanns ingen glöd kvar, anser Ivan.
        - Låtarna mot slutet tycker jag också, så som jag minns det, blev mindre spännande. Det blev poppigt och tråkigt, det blev någon mellanmjölk, påpekar Stefan.
        Om Fatal Casualties omkring 1991 blev poppiga och mellanmjölkiga så har de utan tvekan vänt på steken nu, det finns inget lättsamt eller slätstruket i det elektroniska obehag som de serverar idag. Jag älskar musik som får mig att må lite dåligt och Fatal Casualties får mig att känna likadant som när jag lyssnar på obehagets okrönta konungar The Residents. Ivan har samma förkärlek för musik som får det att krypa i skinnet.
        - Det är en bra indikator för mig. Med all musik som jag blir provocerad av, har det blivit som en regel för mig att jag oftast sparkar bakut men någonstans tänker jag att »vänta nu Ivan, akta dig, snart kommer du asdigga det här«. Bob Hund är ett sådant exempel, jag hatade dem i början, idag älskar jag dem. Av ett av våra fans fick jag höra att hon tycker Fatal Casualties musik är den mest odansvänliga som hon ändå vill dansa till.
        - Det är inte så att vi tänker att det inte får vara dansant men av någon anledning blir vi inte det. Vi har många andra tankar och banor, sedan finns det säkert stunder där vi snuddar på det. På kommande skivan [»Filter« som släpps 1 december] snuddar vi på det men det kan vara så att det går lite för långsamt, säger Stefan.

Ivan Hirvonen och Stefan Ljungdahl har känt varandra sedan barnsben, vilket måste vara grunden till den kemi de känner sinsemellan när de gör musik. Stefan har haft andra projekt under »mellantiden« då Fatal Casualties låg på is men han säger att det blir något speciellt när han arbetar med Ivan, något han själv inte riktigt kan förklara förutom med orden: »Det blir Fatal«.
        - I allt som jag gör känns det annorlunda. Man vet aldrig riktigt vilken väg saker och ting tar, vilket är både underbart och frustrerande, säger han.
        - Någonstans har vi nog båda en grundtrygghet i att vi rent musikaliskt har något mer intressant än de flesta andra electro-undergroundband. Det känns som att vi någonstans sticker ut, tror vi och hoppas vi, tänker Ivan.
        Ivan känner dessutom att Fatals ickedansanta dansmusik har accepterats betydligt mer utomlands än i Sverige, i länder som USA, Tyskland och Australien. Stefans gissning om anledningen till detta är faktumet att deras musik inte kan märkas som definitiv Body eller synth, något som kanske förvirrar den svenska publiken. Utanför Sveriges gränser uppskattas också den trespråkighet som Ivan tagit in i Fatal Casualties, där han använder sig av de tre tungomål han bemästrar; svenska, finska och engelska. Texterna han skriver kan utan vidare gå över i ett nytt språk i en harang ihopsydd utan synliga sömmar. Ivan ser paralleller till hur samhället utvecklas, med fler nationaliteter som blandas med varandra.
        - Vi är på det viset ett internationellt band. Stefan är helsvensk och jag är halvfinne och halvösterrikare men född i Sverige.
        Språkbytena bärs upp av Ivan Hirvonens förmåga att ändra sin röst, nästan från ord till ord. Om du tittar på ett framträdande, såsom när Fatal Casualties framförde »Slippery« under en klubbkväll anordnad av skivbolaget Seja Records, så ser du att hans scenspråk är teatralt och att hans sång nästan påminner om hur en dödsmetallvokalist låter. Dödsmetallen är inget han har mer erfarenhet av än att lyssna på men teater är däremot något han har en bakgrund inom.

        - Det finns en spänning och en lust som kanske ter sig positivt och naturligt, i bästa fall, säger Ivan om hur hans skådespelarvana påverkar hur han beter sig på scen.
        I samband med att samtalsämnet blivit just liveframträdanden nämner Ivan något som förstärker mystiken kring Fatal Casualties. Det har tydligen kommit upp en möjlighet för duon att agera förband på Depeche Modes kommande turné »Global Spirit Tour« men hur detta hänt och hur stor chansen är att det kommer hända går inte att berätta. Om herren i typisk synthmundering hade varit närvarande hade han säkert exploderat av nyfikenhet, för jag är nästan på väg att göra det själv.
        - Vi får eller kan inte gå in på detaljer faktiskt. Det är väldigt osäkert, det är en tråd vi kikar vidare på. Vi är Depeche-fans sedan länge, så det skulle vara hedervärt att stå på samma scen som sina barndomsidoler.
        Mystikens mästare Fatal Casualties vinner på att dölja detaljer ifrån sin publik och genom att musikaliskt befinna sig i ett ingenmansland dit bara de mest hängivna hittar. De hoppas på att kunna ta ett steg uppåt, att få spela i stora sammanhang, och om »Global Spirit«-drömmen blir sanning kommer världens dörrar att öppnas för Fatal Casualties mörker. Lyssna på hur världen låter filtrerad genom Ivan Hirvonen och Stefan Ljungdahls erfarenheter när en ny skiva anländer i början av årets sista månad.

Alla foton tagna av Alex Dawson

Filter släpps 1 december, första singeln Jag är inte rädd för dig, men jag är rädd för vad du gör med mig går att förbeställa nu.

23 October 2016