Grundläggande Intresse för Enkla Former

En intervju med Espen Reinertsen


Profets Chefsideolog Filip Lindström intervjuar den norske saxofonisten Espen Reinertsen över telefon om japansk improvisationsjazz kontra hans aningen mer lättsmälta soloprojekt, som i augusti bär frukt i form av det andra albumet i ordningen.


Text: Filip Lindström

Foto: André Løyning


Norsk jazz är inget jag har något större pli på, därför väcktes mitt intresse när saxofonisten Espen Reinertsen dök upp på min radar. Som vilken jazzmusiker som helst har han fler projekt igång samtidigt än vad en annan människa kan hinna med under en livstid. I mitt tycke har Espens olika projekt alla jazz i grunden, och sprider sig därifrån åt många håll, själv tycker han inte att hans musik har fler kopplingar till jazz än de rent tillfälliga. Trondheim Jazz Orchestra är det mest kommersiella av det jag har hört Espens inblandning i, där popmelodier och sväng blandas upp med jazzen. Ordet »Orchestra« används annorlunda i Norge än i Sverige; om ett svenskt band väljer att kalla sig exempelvis »jazzorkester« tyder det på en retrotendens, med tillbakablickar och nostalgi. I Norge kan ett band kallas »jazzorkester« och ändå vara relevanta i det moderna musikklimatet.
        Egentligen är Trondheim Jazz Orchestra ett dåligt exempel av mig att ta upp, för det är en grupp som förändrar sig efter vem som styr varje projekt de åtar sig. Det betyder alltså att deras musik kan låta på ett helt nytt sätt för varje ny kreativ period de går in i. Därför är det rätt orättvist av mig att dra hela Orkesterns gärning över en kam.
        Den raka motsatsen till Trondheim Jazz Orchestra är oavsett Koboku Senjû, Espens improvisationsjazzgrupp med medlemmar från Japan och Norge. Jag frågar honom över telefon om jag uttalar bandets namn rätt och går ett ärligt svar till mötes.
        - Jag tror det, skrattar Espen.

Koboku Senjûs skiva »Joining the Queue to Become One of Those Ordinary Ghosts«

Koboku Senjû startade tack vare att den norske tubaspelaren Martin Taxt var aktiv i Japan och knöt kontakt med gitarristen Tetuzi Akiyama samt Toshimaru Nakamura som styr feedbackloopar över jazzimprovisationerna. Utöver Espen på saxofon ingår också Eivind Lønning på trumpet i kvintetten. I inledningen av gruppens bana spelades låtar med mer uppstyrda skal än vad de sysslar med idag. Espen säger att man då »hade en plan« och att det var mer snack om form på de första skivorna, medan man nu för tiden »fångar en live-situation« som är väldigt improviserad. All Koboku Senjûs musik är inspelad i Norge, och Espen försöker jämföra den norska jazzscenen med den japanska på min begäran.
        - Här i Norge är det lite tätare connection mellan genrer, säger han om vad jag antar innebär att jazzens olika grenar växer nära varandra i Norge, likt hur scenen ser ut i Sverige. Med så få utövare i Norden blir jazzens förgreningar korsbefruktade genom att de flesta, inklusive Espen, spelar med många medmusikanter och testar på mycket inom musikstilens ramar.
        Om Japan säger han att jazz där fortfarande är ett undergroundintresse. Jag kan gissa mig till att ett undergroundintresse i en sådan stor kulturnation som Japan har fler följare än i många andra delar av världen. Improviserad jazz med feedbackloopar får här i Norden hängivna fans som inte är så många till antalet, medan frijazzen i Japan föder hyllade hjältar som den frenetiske pianisten Yosuke Yamashita. Så är det förvisso med alla subkulturer, de är vanligtvis procentuellt sett lika stora vart man än tittar. Är då helheten, alltså den totala folkmassan, större blir naturligtvis den lilla procenten som är insatta i subkulturen i fråga naturligtvis också större.

Yosuke Yamashita

Svensk jazz har också sina ytterligheter. Vissa av dem måste man gräva under tradjazzytan för att hitta, andra ytterligheter är inte lika svårfunna. Under en sommar för ett par år sedan stod jag bakom baren på legendariska jazzbaren Glenn Miller Café några dagar i veckan och fick då se nästan allt en jazzkatt kan konsumera i Stockholm. Den djupaste frijazzen á la Yamashita dök aldrig upp när jag stod där och hällde upp öl till musiken, annars representerades nog de flesta av jazzens subgenrer. När jag började var min smak för - och kunskap om - jazz ytterst limiterade, varpå båda delarna växte till sig en smula under de sommarkvällar jag arbetade i den lilla svettiga baren. Först tyckte jag av okunnighet att allt lät likadant, jag hade säkert tyckt att Esbjörn Svensson och Nina Simone lät likadana om jag fått frågan. Kväll efter kväll lärde jag mig att urskilja de skilda genrer som Espen antyder har en tät connection mellan sig i Norge, och jag lärde mig att hitta det jag tyckte om. Yosuke Yamashita är just nu en snudd för mycket för mig, men vem vet, jag kanske lär mig att uppskatta även hans frijazz med tiden.

Espen Reinertsen. Foto: André Løyning

Det soloprojekt som Espen Reinertsen just nu är aktuell med igen är ett mellanting mellan de två nämnda ytterligheterna; det kommersiella och det svårtillgängliga. Den första soloskivan kom 2015 med titeln »Forgaflingspop« och ett sound som vaggar mellan den melankoliska norska electron och fundersam jazz. Vad alla Espens involveringar har gemensamt är det som han själv uttrycker som ett »grundläggande intresse för enkla former«, hur komplicerad musiken än må vara finns alltid en karaktäristisk simplicitet liggandes i bakgrunden. När »Forgaflingspop« gavs ut spelades delar av skivan upp under en konsert med Trondheim Jazz Orchestra, vilket hade varit mycket intressant att höra. Espens solomaterial är inte alls lika glättigt som Jazzorkesterns polerade hybrid, och därav skulle jag gärna ha velat se hur hans verk sett ut i orkesterns tappning. Än mer spännande hade det förstår varit att höra Koboku Senjû tolka den nya skiva som Espen kommer ut med i sommar, varifrån singeln »Spioneringsvise« kommer. Det skulle sätta pricken över i för Espen Reinertsens helhet som musiker, en sammanfattning som jag önskar att jazzgudarna en dag kan uppfylla.

26 Juni 2017