Duds och Girl Sweat: Maternal Voice Tour 2016

England har en orubblig position som en popnation världen sneglar på för inspiration. Frontlinjen är London, staden som får mest uppmärksamhet, men någon gång då och då kommer resten av landet in i omvärldens blickfång. Profets Filip Lindström fick chansen att träffa Duds och Girl Sweat, två akter från norra England, strax innan de avslutade den svenska etappen på sin turné med bolaget Maternal Voice.

Manchester fick mycket uppmärksamhet som musikstad i slutet av 80-talet och under större delen av 90-talet, i och med The Smiths, Joy Division/New Order, The Stone Roses, en av mina personliga favoriter The Durutti Column, Happy Mondays och i allra högsta grad Oasis. Sedan den explosionsartade exploateringen av den regniga industristaden som skedde då har det inte skramlat lika högt därifrån. Leeds, som i motsats till det i nordvästra England belagda Manchester, har inte haft samma framgång. Förutom storhet inom operascenen har Leeds uppbringat akter som Gang Of Four, Mark Knopfler, psykpoparna Kaiser Chiefs och gotharna Sisters of Mercy.

        Första dagen i november möter jag fem nordengelska herrar i övre tjugoårsåldern och en jämnårig skotte vid Telefonplan i Stockholm, navet för konstnärligt leverne i vår huvudstad. Fyra av dem kommer ifrån Manchester och spelar i bandet Duds, som precis släppt debuten »Wet Reduction« och för övrigt spelat med Gang Of Four. Den femte kommer ifrån Leeds och kallar sig för Girl Sweat när han gör överjordiskt skränig psykedelia. Skotten heter David Richardson, bor numer i Stockholm och driver skivbolaget Maternal Voice. Alla har de breda dialekter med sådan karaktär att de får resten av den brittiska ön att blekna, till exempel verkar Oscar från London (som jag intervjuade på Way Out West) slätstruken i jämförelse. Jag får höra att det finns en gemensam mentalitet hos dem som kommer ifrån norra England.
        - Vi är alla ordentligt nordengelska människor, säger Girl Sweat. Vi kan inte fly undan faktumet att det elementet av våra karaktärer finns där.
        - Alla har en märklig humor, berättar Duds sångare och gitarrist Guilio Erasmus. Saker och ting är skit och vi får de flesta motgångarna, politiken brukar ha en negativ påverkan på norra England mer än på södra. Men det finns karaktär, folk tar lätt på saker. Det är inte bara att man lägger saker åt sidan, folk är raka.

Denna snustorra humor som britter är så kända för dyker in och ut ur intervjun med Duds och Girl Sweat. Mest står Guilio och Sweat (som han föredrar att kallas) för den, men den finns hos Duds andra medlemmar, Mark Javin på gitarr och bakgrundssång, Nirvana Heire på trummor och Robin Edwards på bas. Sweat är ett unikum, det framgår vid första handslaget, när han ska presentera sig och vad det är han gör.
        - Jag heter Sweat, jag spelar i Girl Sweat och jag gör allt, säger han då min bandspelare skickas runt bordet så alla får berätta vad de sysslar med i respektive projekt. Med tanke på att Duds och Sweat är ute på turné tillsammans och Sweat uppträder helt ensam vill jag veta hur det går ihop när man gör allt.
        - Live har jag en kassettspelare med en kassett som jag gjort om med elektroniska trummor och bassyntar och jag spelar också gitarr och keyboards med extremt eko på min röst.
        Som ensam vilde går Sweat lös på scen, medan Duds har en unison look under sina framträdanden och håller sig kyliga för att matcha sin raka indierock. Tidigare i karriären var de utklädda till unga försäljare, som Guiliano beskriver som »begagnade mikrovågsförsäljare«. Nu klär de sig istället som fångvaktare i strikta vita uniformer. Att bära likadana kläder allihop ger dem något som band som Ramones och The Hives också dragit nytta av.
        - En estetisk enhetlighet är bra när man ser ett band. Det finns inte så många band som gör det längre och jag tror att det påverkar folk undermedvetet, säger Mark Javin.
        Det jag hellre vill veta är hur det påverkar Duds själva när de drar på sig knallvita uniformer och spelar. Nirvana Heire menar att det gör dem fokuserade innan ett framträdande, mer redo. Girl Sweat uppträder i kläder som är raka motsatsen, färgglada kreationer som speglar hans lika starka personlighet. När han ibland spelar med bandet Girl Sweat Pleasure Temple Ritual Band syns han i en gyllene särk medan hans bandkamrater bär röda likadana. Jag frågar Sweat om bandet och då dyker den nordengelska humorn upp med full kraft.
        - Du förstår, i Sverige är jag inte så stor än, men i England har mycket folk – speciellt i Leedstrakten – tagit mitt arbete till sina hjärtan. Det startade som små träffar och har börjat bli större samarbeten med människor som verkligen tycker att jag är toppen.

Girl Sweat.

Hela Duds och David Richardson skrattar åt Sweats uppdiktade historia och eldar därmed på honom att vidga ut den. Någon kring bordet ropar ut att det som kretsar kring Sweat är en kult.
        - Du kan kalla det för kult, vissa kallar det sekt, andra kan kalla det för en organiserad religion vid det här laget. Jag har samlat dem allihop på ett fält i Leeds, en bit land som jag kommit över i ett hasardspel [en trött översättning av Sweats uttryck »gambling game«] nyligen. De är bara där och gör musik för att prisa mig. En av medlemmarna är duktig med textiler, så hon gjorde en varsin ceremoniell dräkt åt alla. Vi ska spela i Manchester snart. Min dräkt behövde brännas, efter en spelning var den så svettig att jag la den i en påse och det började gro mögel.
        - Den fick sitt eget ekosystem, spånar Giulio vidare med bandkamraternas småskratt som följd.
        - Så vi behövde bränna den, fortsätter Sweat. Det finns en video ifrån när vi bränner den. Lågorna är gröna och några andar flyger ut. Men oroa er inte, jag ska få en ny dräkt.

Duds på scen.

På sin turné runt Sverige med Maternal Voice har Duds och Girl Sweat inte bara besökt de största städerna, även mindre självklara spelställen som Örebro och Spånga fick påhälsning av de muntra britterna. Det berättas snabbt om spelningen i Örebro som spårade ur.
        - Sweat hoppade på en affärsman, får jag höra från David och Sweat får helt enkelt förklara sig.
        - Vi spelade på en rockbar och det är lugnt för Duds att spela genom ett litet PA, men jag har väldigt mycket ljud som kommer ur en kassett. Jag säger inte att PA:t sprängdes, men jag säger inte att det inte sprängdes.
        - Men det fungerar inte, skrattar Mark Javin.
        - Det fungerar definitivt inte längre, bekräftar Sweat. Jag spelade ett väldigt kort, kraftfullt set som involverade en affärsman som blev strypt av en mikrofonsladd.
        - Ställets ägare blev galen, säger Giulio. Jag stod bredvid en kille som var väldigt inne på steroider, han var enorm, och han hotade med att stänga ner hela stället. Men Russell (Girl Sweat) är också en rätt stor kille så jag trodde att det skulle bryta ut i slagsmål, en riktig brottningsmatch. Folk älskade det.
        - Hälften älskade det, poängterar David. Den andra hälften gick på en gång.
        - De som stannade uppskattade det verkligen, rättar Guilio sig själv.
        - Jag kan vara väldigt splittrande, säger Sweat. Om du fattar så älskar du det men om du inte fattar så är det ärligt talat det värsta du sett i hela ditt liv.
        När Maternal Voice-turnén kom till Uppsala och Ungdomens Hus var mottagandet mer varmhjärtat från hela publiken. Duds och Sweat minns hur det var när de var unga och ville se något galet på en scen, något som kunde inspirera dem att göra detsamma. De blev imponerade av att se en så väl uppstyrd verksamhet för ungdomar i så stort hus, vilket aldrig skulle hänt på deras hemmaplan.
        - Det är sådant som behöver pengar från staten, säger Nirvana Heir. Det måste kosta mycket bara att uppehålla den byggnaden, den var fantastisk.
        - I Manchester skulle det bara varit kontor, flikar Robin Edwards in.
        - Kontor eller lyxlägenheter, fortsätter Nirvana. När vi var 15–16 fanns det några bridgeklubbar och tennisklubbar som vi hyrde. Jag tror ibland att ungdomarna bara dykte upp för att de visste att de kunde bli serverade utan åldern inne i baren. Det är det närmsta vi kom i den åldern till en liknande kulturhändelse, vilket är ganska sorgligt.
        - När jag var 13 och spelade musik behövde vi gå in på pubar fast vi var minderåriga, säger Robin. Jag gick dit med min pappa som sa att jag var gammal nog att spela där och de tittade på mig och sa »Allright!«. Så satt man där i en pub med en massa gamla snubbar och spelade punkrock.
        - I England har alla ungdomshus stängt ner, säger Sweat. Det handlar mer och mer om ställen som drar in pengar, eller i alla fall som gör någon slags vinst för att hålla dem ifrån att stänga ner.

Engelsmännen var häpna och glada över vad de såg i Sverige. Även fast jag försökte utföra intervjun utan de uttjatade klyschorna »Vad tycker ni om Sverige och svensk musik« som svenska journalister alltid envisas med att ställa till utländska artister så togs det upp ändå. Girl Sweat och Duds verkade lyckliga över att ha fått komma upp från Mellaneuropa där de flesta brittiska band lätt lyckas turnera. Jag i min tur blev lycklig av att träffa fem nordengelska musiker som gav utmärkt smakprov på sin fantastiska humor.

9 November 2016