Profet i Dublin, del I: Searching for The Kids


Chefsideolog Filip Lindström befinner sig på en kort visit till Dublin med Profets Creativ Director Marcus Jernberger, för att se Fleet Foxes uppträda i en park. Precis som under resan till New Orleans i våras kan ni följa med här, och på Instagram @profetmusik.

Mitt pass är försvunnet. Troligtvis ligger det någonstans på Dublins flygplats, medan jag är i Dublins innerstad. Här är jag i ett par dagar tillsammans med min kamrat och Creative Director Marcus Jernberger eftersom Fleet Foxes imorgon ska spela under bar himmel i en av stadens många parker. Förlusten av mitt pass ska inte få förstöra upplevelsen, och för att kunna ta mig hem på lördag ska jag imorgon bitti besöka Svenska Konsulatet, som av en händelse råkar ligga ett stenkast ifrån där vi för tillfället bor. Med deras hjälp kan jag återvända till fäderneslandet i triumf.
        Denna resa till Irland är mycket annorlunda ifrån eskapaden som jag och inslagsproducent David Hägelstam tog till New Orleans för ett par månader sedan. New Orleans genomfestliga aura finns inte här, den irländska atmosfären är relativt lik den brittiska. Inte stel, men uppstyrd och proper. Efter att idag ha promenerat runt hela Dublin framgår det att majoriteten av staden består av kontor, varifrån ofantliga mängder kostymklädda kontorister väller ut och in från lunchraster. Jag som trodde att pubarna skulle stå som spön i backen fick tji, för utbudet är varierande. En gata kan ha ölhak (som alla givetvis serverar lokalstoltheten Guinness) vägg i vägg, och går du några steg därifrån är gatorna stendöda tills du kommer till nästa lilla barområde. Är du i Dublin och hittar en pub är mitt råd att du ska hålla dig kvar där i närheten.

Fleet Foxes

Guinness verkar i princip äga Dublin. Namnet syns överallt och bryggeriet är den största turistattraktionen som finns, åtminstone enligt Guinness egna reklamkampanj. Den enorma byggnaden är omgiven av klassiska fabriksväggar och när vi passerar portarna tänker jag på Willy Wonkas chokladpalats, ett snäpp mer mystisk än ett mångmiljonföretag som brygger svart öl. Hit behöver du ingen gyllene biljett för att komma in, och ingen kommer förvandlas till ett blåbär till tonerna av Oompa Loompa-sång.
        Den största förvåning som slagit mig efter vår korta tid har är avsaknaden av kids. Jag menar inte barn, utan kidsen som The Who tycker är »alright«, kidsen som Turbonegro en gång sa att de hatade. Mina ögon söker förgäves efter människor med begagnade kläder och fula kepsar som de har på sig ironiskt, och allt jag ser är bara kostymer och slipsar. Var är kidsen, var är Södermalm i Dublin? Den enda second hand-butiken jag hittar kan i alla fall sälja mig »Best of Latin Jazz«, en samling okända surflåtar samt en CD-box som påstås vara en nybörjarguide till asiatisk lounge-musik, och jag blir tillfälligt lugn. Sökandet efter kidsen får fortsätta, möjligtvis utan lycka. Förhoppningsvis kommer de allihop stå framför scenen som Fleet Foxes ska spela på imorgon, fria i det gröna.

13 Juli 2017