Det Turkiska Musikundret, del III: Turkadelica med Robert Huselius

I den tredje delen av serien om den turkiska psykrocken fortsätter sökandet efter människor som uppskattar musiken, ett sökande som sedan del II nästan skött sig själv. Möt Robert Huselius, som skapat en egen definition och myntat ett eget uttryck för den anatoliska rocken: Turkadelica.

Det Turkiska Musikundret är en löpande artikelserie på Profet som grundas i en idé född redan innan sidan ens låg uppe. Då jag upptäckte den svängiga hybriden av turkisk folkmusik och psykedelisk rock genom Elena Wolays medverkan i Tommie Jönssons podcast DJ 50 Spänn blev jag frälst, mer fast i en genre än jag blivit på länge. Musiken startade en fascination vid allt turkiskt och jag trodde att jag var helt ensam om att känna till denna skatt, förutom då Elena och Tommie. Målet jag satte upp för mig själv, när jag fick reda på att andra i Sverige också lyssnade på den anatoliska rocken, var att hitta likasinnade turkrocksfantaster och försöka förstå hur musiken tagit sig hela vägen hit.

Selda Bağcan

        Sedan jag intervjuat både Elena Wolay och Tommie Jönsson, samt Tussilagos Pierre Riddez, i del I, och hyllat Selda Bağcan i del II, har jag fått höra om fler svenskar som diggar turkisk psykrock. För att göra en morbid liknelse så känns det som att jag startat en löpeld som jag tycker mycket om att se brinna vidare. Det visade sig att jag inte behövde gräva så djupt för att finna anatoliska fans, jag behövde knappt skrapa på ytan av musikvärlden för att de skulle synas. Det de alla har gemensamt är att de precis som jag blivit besatta av musiken och landet som producerat den.
        Sökandet efter entusiaster har kommit att sköta sig självt, för efter del II blev jag kontaktad av Robert Huselius. Robert drev programmet Magma i Radio Eskilstuna under åren 2006 till 2014 och spelade där mycket av den musiken som jag upptäckt nu. Idag hörs Robert inte längre i etern, han syr istället in turkpsyken i sina DJ-set på söderbaren Nada. Det unika med Roberts fäbless för den turkiska psykrocken, det som fick mig än mer intresserad av att träffa honom, är att han tagit fram en egen term för musiken. Han kallar den Turkadelica, ett fantastiskt ord som jag kommer stjäla inför kommande delar av Det Turkiska Musikundret.
        - Den musiken upptäckte jag, inte via Andy Votel som många andra, utan genom en serie skivor som heter »Love, Peace and Poetry« med psykedelisk musik från olika länder, säger Robert. Det finns en som heter »Asian Psychedelic Music«, med hela Asien, och så finns det en specifik turkisk och en latinamerikansk. Jag vet inte om de har kommit till svensk än, jag hänger inte med längre. Jag har ”alltid” varit intresserad av psykedelisk musik.

Moğollar

        Robert försöker minnas varifrån det intresset kom samt hur och när det uppstod, men det verkar vara svårt att säga. Han menar att han helt enkelt är mottaglig för psykedelisk musik. På den asiatiska samlingsskivan fanns några spår av den turkiska gitarrhjälten Erkin Koray, av syskonbandet 3 Hürel och gruppen Moğollar som till exempel Cem Karaca spelat med.
        - Jag älskar kulturkrockar i musik, när någon kultur tar västerländsk rock, jazz eller funk och så blir det, utan att de ens försöker, en lokal, regional prägel. När jag hör något som intresserar mig måste jag gräva vidare och läsa på och hitta allt man kan hitta.
        Det var ungefär kring millennieskiftet som Robert fann Turkadelica genom olika samlingsskivor. Precis som jag hittade han först inga andra som uppskattade turkpsyken och när han försökte spela 3 Hürel för kompisar förstod de sig inte på det. Det dröjde nästan nio år innan han lyckades värva en kamrat, David Westius, som medverkade i avsnittet av Magma där begreppet Turkadelica sattes. En definition av genren, skriven som en platsannons, gjordes dessutom, och den lyder som följande:

FAKTA - Turkadelica
    Turkadelica skall:
  • komma från Turkiet
  • vara tydligt igenkännbar som rock, pop, beat, progg, jazz eller annat västerländskt och populärt, men med stark lokalfärg
  • sjungas (om sång förekommer) på turkiska eller möjligen engelska med tydlig brytning
  • vara från 60- eller 70-talet alt. ha tydliga rötter i den epoken
  • Vi ser gärna att turkadelica:
  • framförs på en blandning av elförstärkta rockinstrument och traditionella turkiska dito
  • inkorporerar turkiska rytmer och österländska skalor i rocksammanhang
  • innehåller handklapp (obs! får ej vara i baktakt)
  • sjungs i ett klagande tonfall
  • innehåller 70-talssyntar, gärna billiga sådana

Flera av punkterna i denna turkadeliska definition är slutsatser som jag själv dragit, och många andra lyssnare därtill. Jag finner det gripande att flera västerländska musikälskare, oberoende av varandra, tolkar den turkiska musiken på liknande sätt. Till exempel det påstått »klagande tonfallet« som ofta tillskrivs turkisk sång, något som är en helt fri tolkning, sprungen ur en total okunskap om vad som egentligen sjungs. Robert Huselius tycker att ovetskapen om vad de turkiska låttexterna handlar om är en fördel.

Edip Akbayram

        - Vi läser in ett klagande. Det finns en turk som heter Edip Akbayram, som var mästaren av klagande sång. Det låter helt förtvivlat vilken låt det än är, nästan så det går till överdrift.
        Ur sin tygpåse plockar Robert fram ett gäng vinylsinglar och ett par LP. Där finns Selda, Cem Karaca och två titlar av Ersen ve Dadaşlar bland singlarna och kronjuvelen »2023« av Barış Manço (dock i ny utgåva) bland de längre skivorna. Singlarna kostade mellan 45 och 60 turkiska lira, vilket kan multipliceras med tre för att få ett ungefärligt pris i svenska kronor.
        Det är första gången, förutom när jag skymtade Luciano Leiva med en Erkin Koray- platta i DJ-båset på Riche, som jag ser turkiska originalutgåvor i fysisk form. I intervjun inför Det Turkiska Musikundret, del I med Tommie Jönsson frågade jag honom, i egenskap av veteran på Sveriges skivbörsar, hur vanligt det är att hitta sådana skivor. Han svarade att det hände ytterst sällan och jag har förstått att man nästan måste åka till Turkiet för att finna det man söker, så som Elena Wolay gjorde inför DJ 50 Spänn.

Robert Huselius och "2023"

        Robert Huselius åkte till Istanbul med sin dotter för två år sedan och bodde hos två turkiska gatumusiker som genom soffsurfning bott hos honom i Stockholm. Syftet var inte bara skivjakt, men det var en stor del av det. När han berättar om varför han åkte säger han något som bevisar att hans smak för den turkiska musiken har satt igång en aktning för Turkiet i stort.
        - Jag är turkofil över huvud taget, jag är väldigt intresserad av landet och hela kemalismen, som tyvärr är på tillbakagång nu med den där jävla Erdoğan-fittan. Vi tog billigaste flyget dit och fick mellanlanda i Kiev under värsta Ukraina-kriget. Då var vi i Istanbul i fem dagar och upplevde staden, en makalös stad, och så shoppade vi lite skivor. Det fick bli bara singlar för ska man ha en LP ska man vara rikare än vad jag är. Som den här Barış Manço-skivan [»2023«] får man nog punga ut ett par tusen för i hyfsat skick.
        För att snabbt förklara fenomenet kemalism behöver du först veta vem Mustafa Kemal Atatürk var. Som grundaren av den turkiska republiken är han landets fader och ledstjärna för många som älskar Turkiet. Hans värdegrund, kemalismen, baseras på en strävan efter sekularisering, demokrati och samhörighet med västvärlden. Viljan att bli mer som ett västerländskt land kan mycket väl ligga bakom hur alla turkiska musiker under 60- och- 70- talen hittade pop, funk och psykrock från väst. För det förtjänar Atatürk en stor eloge och min odödliga tacksamhet. I och med den nuvarande presidenten Recep Tayyip Erdoğans maktposition har kemalismen inte en lika stor plats i Turkiet som den en gång hade, vilket förargar många, inklusive Robert Huselius.

Mustafa Kemal Atatürk

        Under Roberts vistelse i Istanbul 2014 märkte han av turkadelican i många av stadens hörn, och det han berättar gör mig mer sugen på att åka dit och insupa den kultur som jag grävt ner mig i på sistone.

        - När man kommer in som västerlänning i en sådan skivaffär som säljer begagnad vinyl så vet de vad man är ute efter. Jag gick in i en butik och började bläddra skivor och innehavaren satte på en supersvängig Ersen-platta som jag blev kär i direkt. Det är en av dem jag köpte och den spelar jag ute nästan varje gång. Sen plockade han fram en med Selda och fick mig att köpa den också. Det fanns några riktigt härliga skivaffärer, särskilt på den asiatiska sidan. Där låg det för övrigt ett kulturhus vid namn Barış Manço och på andra sidan fanns en båt som också var uppkallad efter honom, så han är stor där.

Ersen ve Dadaşlar

        Turkadelican är folklig i hemlandet på ett sätt som motsvarande svensk musik aldrig varit eller kommer bli här. Ingen kommer döpa en båt eller ett kulturhus efter Hansson & Karlsson eller Roberts exempel på en hybrid mellan psykedelia och svensk folkmusik, Mikael Ramel. Vår inhemska psykedeliska musik frodas under det publika medvetandet, med undantag för Dungen kanske.
        I Andy Votels mixtapes blandas turkadelica med bland annat Dungen och sådant som Robert kallar för öststatsfunk och stelbent europeiskt sväng. Han säger att Votels musikaliska gärning fick honom att förstå samband mellan olika musikstilar, och idag spelar Robert liknande blandningar ute. Han spelar upp en kort snutt av det tjeckoslovakiska bandet Flamengo och jag förstår precis vad han menar när han pratar om ett stelt sväng.

Syftet med Det Turkiska Musikundret fortsätter att växa, nu när jag träffat Robert Huselius. Det är inte bara jag som svävat i ovisshet om huruvida någon annan känner till turkpsyken och det är inte bara jag som blir glad av att hitta likatänkande.
        - I princip fram till denna dag, nu, så har jag inte känt några andra som varit seriöst intresserade av den här musiken, säger Robert och syftar på vårt möte.
        När vi fortsätter prata om min vision bakom artikelserien säger också Robert att jag gräver i de som gräver och det kanske jag gör. Jag tror att jag gräver i faktumet att så många utanför Turkiet gillar turkadelica för att förstå hur jag själv blivit så förtjust i turkisk musik och kultur på så kort tid. Samtidigt har serien utvecklats till ett slags kontaktnät för turkpsyklyssnare som inte visste att det fanns andra som dem, något som jag är stolt över men från början inte ens kunde drömma om. I slutet av den första delen skrev jag att »Jakten på dem som uppskattar turkrocken fortsätter, och något säger mig att den kan komma att bli lång och mycket framgångsrik.« För mig har sökandet redan blivit framgångsrikt, eftersom det knyter an människor kring något så fint som musik. Men jakten fortsätter i allra högsta grad, kära läsare, och med en så här bra start kan den i fortsättningen inte bli något annat än lyckosam.

4 October 2016