Det Turkiska Musikundret, del II: Selda Bağcan

Andra installationen i serien Det Turkiska Musikundret tillägnas Selda Bağcan, en turkisk sångerska som mött motstånd för sina politiska texter. Som en av dem som for illa under den förra militärkuppen i Turkiet är hon intressant idag, när landet genomgår samma turbulens på nytt. Upptäck en fantastisk röst och en person med en spektakulär historia som uppmärksammats över hela världen.

Seldas LP "Selda"

Den anatolianska rocken består som bekant av västerländsk och turkisk musik sammansatt till något som inte hörts någon annanstans i världen. Vissa turkiska artister lutade sig mer åt väst och använde sig av instrument och ljud som hörde den psykedeliska rocken till. Andra höll hårdare i sina traditionella turkiska folkmelodier men lät sig färgas en aning av psykinfluenserna. Selda Bağcan är en av de senare, som i grunden alltid varit en folksångerska men som vid tillfälle har experimenterat med andra ljudbilder. Främst på albumet »Selda« där det ikoniska soundet av överjordiskt samspelta turkiska musiker maler på under Seldas skarpa röst. Den självbetitlade LP:n som kom fem år in i karriären fick starka reaktioner riktade mot sig då den släpptes 1976, både extremt positiva och lika negativa. Selda, som stolt stod för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i sina texter, ska ha blivit anklagad för att uppmana till protest hos arbetarklassen, vilket hon säkert gjorde då och fortsatte att göra därefter. Selda Bağcan har en finess i sin röst som gör att den ena sekunden kan vagga dig i trygghet för att i nästa kasta upp dig på barrikaderna i kamp mot orättvisan. Det är en känsla som genomgått alla hennes skivor oavsett sound i övrigt – och finessen har förbättrats med åren.
        Ofta har Selda jämförts med amerikanska protestsångerskan Joan Baez, en liknelse som håller än idag, till viss del. När jag såg Baez’ fredshyllande spelning på Stockholm Music & Arts för några dagar sedan fylldes jag av samma frid som Selda ger mig; det rogivande som utan förvarning kan lämna plats åt det stridslystna i den universella rättvisans namn. Det är väl det som är hemligheten som gör en effektfull protestsångare – att kunna väcka många känslor, att ha sann tro i sitt ändamål och att med äkthet förmedla de känslorna och den tron via musik.

Där Baez och Selda skiljer sig åt är vid att den förstnämnda inte vid 68 års ålder skulle kunna leda ett psykedeliskt rockband på en spansk sommarfestival. Det gjorde nämligen Selda i Barcelona i år, på den välbesökta festivalen Primavera Sound, med bandet Boom Pam. Tre år äldre än en svensk nybliven pensionär står den lilla damen Selda Bağcan tillsammans med ett gäng mycket yngre, långhåriga rockers och drämmer fram de gamla låtarna från den självbetitlade LP:n med en starkare brinnande eld i rösten än vad hon hade när hon spelade in musiken som 28-åring, för 40 år sedan. Något kommer med erfarenhet som gör unga arga stämmor visa och storslagna. Det hände med Joan Baez, det hände med Patti Smith och det hände i allra högsta grad med Selda Bağcan.
        Att se filmklipp från Primavera Sound, där hundratals unga spanjorer njuter av den turkiska musiken, styrker anledningen till att genomföra Det Turkiska Musikundret. Det är ett projekt som i grund och botten ska undersöka varför turkisk musik har haft en sådan enorm, men underjordisk, genomslagskraft i resten av världen. Hur det kommer sig att Selda Bağcan kan spela en 40 år gammal psykedelisk rockskiva på turkiska i Spanien tror jag beror på tre saker: För det första har hon kämpat sig runt Europa under hela sin karriär, även när det varit svårt av politiska anledningar. För det andra utstrålas känslan av aktivism bara genom hur hon sjunger och beter sig, hur lite turkiska du än förstår. För det tredje är musiken så mästerligt utförd att den omöjligen kan hållas innanför Turkiets gränser.
        Ovanligt bland de anatolianska rockstjärnorna är att väcka uppmärksamhet i USA, men det är något som Selda lyckats med. Och det är inte hos vilka amerikaner som helst som hon gjort sig känd, både Mos Def och Dr. Dre har samplat hennes låt »Ince Ince«. Mos rappade över nästan hela stycket på sin »Supermagic« från 2009 och Dre använde valda delar i sin »Issues« från förra årets »Compton«.

Dr. Dre och Selda Bağcan. (OBS! Montage!)

Själv tycker jag att Mos Def gjorde bäst användning av »Ince Ince« då ha han spottar en slags variant på Mary Poppins-dängan »Supercalifragilisticexpialidocious« men Dres tolkning är inte fy skam den heller. Selda ska ha sagt att hon inte visste vem doktorn var när hon fick frågan om sampeln var okej. Är det inte helt underbart att en turkisk folksångerska, född 1948, inte vet vem Dr. Dre är, medan han beundrar henne så mycket att han väver in hennes musik i sin? Där syns genomslagskraften hos Seldas skiva från 1976 och andra liknande album från samma tid och plats. Frågan är om inte Dres omtalade platta kommer hjälpa en mängd hip hop-fans att få upp ögonen för turkisk musik i framtiden.

Selda med en förtjust Elijah Wood.

Ett annat amerikanskt fan värt att nämna är skådespelaren Elijah Wood, som är erkänd musikälskare och smärre skivnörd. När han framträdde med sin DJ-duo Wooden Wisdom på Istanbulfestivalen Ekşi Fest'15 fick han chansen att träffa Selda och fick sig en autograf, överlycklig över att få träffa denna storhet. Wood sägs ha tackat Selda för att hon introducerat honom för turkisk musik och sagt att han älskar och avgudar henne. Precis som beräknat blir cirkeln av frälsta turkpsykfanatiker bara större desto djupare jag gräver och nu har den alltså sträckt sig hela vägen till Hollywood, Compton och Brooklyn. Sökandet fortsätter.

        Efter militärkuppen i Turkiet 1980 gick myndigheternas tålmodighet mot ett slut och Selda Bağcan fängslades minst tre gånger under de kommande åren. Det uppskattades inte att hon ibland sjöng på kurdiska och skrev låttexter baserade på poeten Nazim Hikmets dikter, som självklart handlade om sådana farliga ting som socialism och mänskliga rättigheter.
        Av vad jag förstått är de åsikterna inget som Selda Bağcan släppte bara för att hon blev orättvist straffad. Hon har fortsatt sin musikkarriär och deltar parallellt i protester för rättigheter i Turkiet. En av de senare aktioner hon varit delaktig i – om än bara i sympati – var demonstrationerna mot president Recep Tayyip Erdoğans missbruk av makt och nedbrytning av demokratin i Gezi Park 2013. Hur den senaste militärkuppen har påverkat Selda vet jag ingenting om, men jag hoppas att hon inte råkat illa ut på grund av sina politiska uppfattningar, som hon gjort förut. Ingen är ett större hopp för demokrati och mänskliga rättigheter i ett land som håller på att förlora dem, än en av de sista överlevande anatolianska rockstjärnorna. Selda Bağcan har nått långt utanför sitt hemland med sin musik, låt oss önska oss att den möjligheten kommer vara hennes en mycket lång tid framöver.

5 augusti 2016