Vad dina vänner säger om Dom Orena när Dom Orena inte är med

En familjär intervju med Dom Orena

Foto: Maja Thorén.

Att fika med Liten Falkeholm är som att vara på besök hos en nära släkting, om man nu har en släkting som varit med i Tant Strul, Eldkvarn, Piska Mig Hårt och för närvarande i Dom Orena. Hon har så många historier att berätta om saker som hänt henne på vägen och jag och Dom Orenas sångare Daniel Pamnert sitter långa stunder fast koncentrerade på hennes berättelser. Den familjära värmen infinner sig märkligt snabbt oss tre emellan, vi får ett eget litet rum på cafét vid Filadelfiakyrkan och det känns som om vi sitter på en släktträff och sippar på varsin kopp kaffe. Uteblivna från släktträffen är Dom Orenas trumslagare Marcus Zaine Andersson och gitarristen Oscar Svensson. Daniel och Liten har en stark koppling till varandra som verkligen är av familjärt slag, så egentligen är det väl inte så märkligt att jag sugs in i deras lilla släkt för en timme eller två, av bara farten.
        - Är det okej att jag säger hur vi träffades? frågar Daniel Liten och får tillåtelse att berätta: Hon är min gamla svärmor. Från den tiden vi möttes har jag tyckt att Liten varit en så grym basist, säregen. Egentligen finns det ingen annan basist som henne i Sverige, det är otroligt få som låter på det sättet som du [här vänder sig Daniel om och börjar prata med Liten istället] spelar. Det är någon slags studsighet.
        - Det är Dannes förtjänst att det blev den här konstellationen, Danne hade en idé om att jag och han skulle lira. Jag spelar även xylofon, så han hade lite tankar om xylo. Sen såg du [Liten talar till Daniel] Oscar i Knivderby.
        - Jag kommer ihåg första gången jag såg honom lira live att man såg hur mycket man älskade det, rent extrovert, på hur han betedde sig på scen. Jag hade funderat på vilka det skulle gå att lira med och när Oscar kom in förstod man att...
        Daniel blir avbruten av Liten, likt vilken familj som helst har de en älskvärd tendens att ta över varandras meningar.
        - Då möttes vi, jag hade aldrig sett Oscar. Så står vi där med varsitt instrument och sen när vi kört lite så kände jag »Ja, det här är ju vi«. Det blir ju en slags kärlek när man spelar så där, det gick så fort. Det var omedelbar gruppkärlek. Vi började repa med inlånad trummis, men en dag kom Oscar tillsammans med Mackan, som han mött hos en kompis. Så fort Mackan satte sig bakom trummorna blev vi ett helt band. Allt föll på plats.

” Det är lite störande, man känner lite obehag. Ja, vad säger de egentligen? Man blir ju rätt nyfiken.”

Daniel Pamnert spekulerar kring vad vänner säger om en när man inte är med

De fyra beståndsdelarna som skapar Dom Orena kommer ifrån olika generationer och har skilda bakgrunder. Oscar och Marcus, som är närmast varandra i ålder och båda kommer ifrån Småland, är enligt Liten ändå inte särskilt lika. Och det är där tjusningen ligger, i att de fyra inte kommer ifrån samma håll, deras erfarenheter och musikalitet har på så sätt förgyllt och förändrat deras gemensamma liv.
        Daniel, som skriver sina texter genom improvisation i replokalen, tjänar på den instinktiva kemin som uppstod. Utifrån en grund som Liten och Oscar kokar ihop på plats går han vidare på ingivelse och lyckas väva ihop de nakna textstyckena som hörs ifrån Dom Orena. Som improvisatör kan det vara en fördel att inte vara beredd på nästa sväng.

Dom Orena. Foto: Maja Thorén.

        - Jag hittar några nyckelord, jag får kanske något ifrån vad det är för känsla i ackorden och då kommer det fram. Det som är så spännande med Oscar är att jag inte vet vart han är på väg. Jag kan inte spela något instrument, det här är det sätt jag har lärt mig sedan jag började spela i band, det är naturligt för mig. Jag har skrivit mycket text innan och jag har en massa olika teman och idéer som jag rör mig kring och som jag kan improvisera kring. Den här skivan handlar om erfarenheter av möten med andra människor i min närhet. Den är egentligen mycket sorgligare. Det är människor som har sjuka närstående och vänner som hamnat i olika former av kriser och problem. Såklart är det filtrerat genom mina egna erfarenheter av psykisk ohälsa.
        - Det är ju därför man inte vill förklara låtar heller, säger Liten. Eftersom alla kan säga »Den handlar precis om mig!« och då vill man inte ha någon som säger »Nej, det gör den inte alls, den handlar om något helt annat.« Egentligen vill man inte ge någon varudeklaration för sina låtar, meningen är att de kan nå någon som levt ett helt annat liv. Jag har ett annat projekt där jag översätter Lou Reed-låtar och då översatte jag bland annat »Perfect Day«.
        Liten berättar om en person som kom fram till henne för att säga att hennes tolkning av låten var fel, att den handlade om droger. Hon försökte då säga att den känsla som hon fått av texten var den som hon förmedlat via sin översättning.
        - Vad är sanningen? Vem vet vad Lou Reed tänkte? Det fina med bra låtar är att man kan tolka dem efter sig själv.

”För mig är det en reaktion mot att allt är så jävla rätlinjigt och bra och man ska vara så stor, man ska vara så stark och man ska prestera så jävla mycket. Det finns andra världar”

Liten Falkeholm reagerar på världen

Daniel skämtar om att släppa ett kommentatorspår till hela den kommande skivan »Vad dina vänner säger om dig när du inte är med«, vilket ju för att peka ut uppenbar ironi skulle gå emot allt Liten just sagt. Jag frågar honom om han går till väga som en metodskådespelare när han sjunger sina texter om andras kriser och problem, att han lever sig in så pass livligt att han förändrar sin egen verklighet. Han bekräftar detta till viss del men vänder på frågan och pratar istället om att hans framträdanden är teatrala.
        - I ögonblicket är du mer teatral än vad jag, Oscar och Mackan är, säger Liten till honom. Du gillar att dansa och göra grejer som på samma gång kan distansera texterna. Texterna i sig är inget som är till för att göra lyssnaren bekväm, speciellt inte på ”Vad dina vänner säger om dig när du inte är med”. Daniel säger sig vara väldigt nöjd med titeln.
        - Det är lite störande, man känner lite obehag. Ja, vad säger de egentligen? Man blir ju rätt nyfiken.

Dom Orena från vänster: Marcus Zaine Andersson, Liten Falkeholm, Daniel Pamnert och Oscar Svensson. Foto: Maja Thorén.

Som vid andra familjesammankomster drar samtal iväg åt olika håll. Liten ringer skivbolagsdirektören på bolaget Novoton för att kontrollera vilket datum skivan släpps (det blir 11 november) och för att fråga vem som formgivit albumomslaget (Andreas Jakobsson) utifrån hennes dotter, tillika Daniels ex-flickvän, Maja Thoréns fotografi. Daniel går oförberett in på vad Dom Orena egentligen är, vad bandnamnet kommer ifrån och vad det står för. Som musikjournalist är sådant i princip tabu att fråga om, eftersom man kan anta att en hel drös liknande skribenter redan frågat om det, men denna gång tas det upp av intervjuobjektet själv. Daniel inleder berättelsen med att tala om hur han och Liten möttes.
        - När vi träffades för första gången var ju du precis nyskild, säger han till Liten.
        - Jag var nyskild efter ett 25-årigt äktenskap och vägde två gram. Jag hade blivit av med allt jag ägde, det var en fruktansvärd skilsmässa. Jag var bostadslös och hade äntligen fått bostad och då ramlade Danne in i min dotters liv, så då var vi fyra i den där en-och-en-halvan. Danne blev som en familjemedlem, när man blir så där utsatt, för vi mötte varann när jag var väldigt skör.
        - Det kan påverka sättet vi är mot varandra, vi är ganska raka, säger Daniel.
        - Så ni har fortfarande ett familjeband mellan er? frågar jag dem båda, eftersom något sådant vanligtvis dör ut när ett förhållande avslutas, ett ämne som nog kan kopplas till texterna på Dom Orenas nya skiva.
        - Det kommer vi alltid ha, svarar Liten. Det är jag säker på. Men det är inte på grund av det skälet vi spelar ihop, det är viktigt att säga. Det finns andra basister och det finns andra sångare som man hade kunnat spela med i så fall.
        Beskrivningen av bakgrunden till Liten och Daniels vänskap går över stegvis till en utläggning om hur bandnamnet togs fram, när de låste in sig med Marcus och Oscar i den senares lägenhet.
        - Vi skulle inte få komma ut tills vi kommit på vad bandet skulle heta. Då hade vi nämnt »Dom Orena« så det stod överst egentligen. För mig är det en reaktion mot att allt är så jävla rätlinjigt och bra och man ska vara så stor, man ska vara så stark och man ska prestera så jävla mycket. Det finns andra världar, menar Liten.
        - Det är som en textrad på skivan: »Hålet i ditt CV, erfarenhet onämnd«. Det är andra typer av berättelser, kanske smutsigare, det som kanske kan vara svårare för en att formulera, säger Daniel.

Selfie vid videoinspelning.



Fem dagar efter den tillfälliga släktträffen på Filadelfiakyrkans café är det dags för videopremiärkalas i Dom Orenas replokal i Årstabergs industriområde och jag blir glad över inbjudan från Liten. Jag anländer först av alla till den lilla festen, högst upp i en byggnad som kan anses vara kuslig om det inte varit för de färgglada girlander som Dom Orena hängt upp. Videon till singeln »Nu när du vill ha mig kan du inte få mig« - regisserad av Lisa Partby, filmad av Nils Östborg Cromnow och stylad av Daniels flickvän Klara Modigh - visas upp på en stor filmduk inför det tjugotal personer som ändå fyller lokalen väl. Därefter spelar bandet fem låtar för oss innan minglet över de salta pinnarna får fortsätta. Daniel är mycket riktigt mer teatralisk än de andra, Marcus är kolugn bakom trummorna, Liten likaså med basen i högsta hugg och Oscar är den som bäst matchar Daniels scenspråk.
        Videon utspelar sig på klassiskt svenskt musikvideomanér i en granskog och på en tom landsväg. Samma kulörta plastband som livar upp replokalen syns överallt i skogen och det känns ibland som om vi står i en förlängd version av Lisa Partbys skapelse. Innan vi ens har hälsat börjar jag och Lisa prata om våra respektive favoritkläder och fördelarna med polotröjor (som ju är alldeles för många för att räkna upp i denna artikel). Lisa, och alla andra gäster, är kreativa människor som samlats kring glädjebeskedet som kommer ifrån släppet av en ny, fin video och det är det minnet jag starkast kommer förknippa med Dom Orena: Människor som gläds åt något tillsammans i en industrilokal i Årstaberg, människor som inte är blyga för att dela med sig av den glädjen till andra.

18 October 2016