Derly och Månorm möts i universums flow


Derly har just nu fler youtube-filmer än fans men snart hittar singer/songwritern från Fisksätra sin publik. Det är bundet att ske när en person kanaliserar så mycket kärlek, skriver Månorm som gjort ett porträtt av artisten.

Derly och jag träffas på en grusväg i skogen utanför Nacka i Stockholm. Hon var på väg till Hellasgården för att bada isvak och jag till Fisksätra bibliotek för att lämna tillbaka två böcker om Dawit Isaak.
        Bada isvak och Dawit Isaak. Det låter så lika. Är det en slump eller någon slags glitch i Matrix?
        Redan på fyrtio meters avstånd såg jag att det var något speciellt med gestalten som kom mot mig. Det är ju så med vissa människor, att de lyser lite mer än andra, deras aura är liksom renare.
        Derly bar rosaglittrig mössa, mossgrön jacka, pösgrå mjukisar, regnbågsfärgade benvärmare och bruna sneakers. På ryggen en stor svart instrumentväska och vid fötterna nosar en vitlurvig hund.
        Håret som stack fram under mössan var brunt med ljusa slingor. Under turkosmålade lock strålade ögonen: de var mörka, nästan svarta, men smälte som nougat i solen.
        Vi stannade upp och hejjade på varandra.
        – Vad spelar du för instrument? frågade jag och sköt ögonpilar på den svarta väskan.
        – Gitarr. Jag har precis kramat träd och skrivit en låt i skogen, svarade Derly med svävande röst.
        – Åh, vad spännande. Får jag höra?
        – Självklart. Du kan gå in på min Youtube-kanal där jag lägger upp musik, filmer och annat smått och...
        Derly började rota i fickorna efter vad jag antog var visitkort varför jag stoppade henne.
        – Du kanske kan spela låten nu på en gång istället? Jag känner mig själv och vet att jag aldrig följer upp visitkort.
        – Ja, vilken bra idé! svarade Derly exalterat som om hon just blivit påmind om att nuet är allt vi har.

Improvisation om att frita djuren på Skansen

Vi letade upp en bänk i centrum för solnedgångsshowen och värmde oss i dagens sista strålar med varsin kopp het cacao som jag hade med mig i en termos.
        Derly satte igång att stämma sin gura och föreslog att vi skulle börja med att sjunga något tillsammans. Så klart, svarade jag och bröt ljudvallen med en freestajl-rapp på nonsens-tema.
        Hon applåderade initiativet och hängde snart på med egna vokaler. Först krockade våra stapplande krax klantigt med varandra men snart släppte motståndet och våra andetag turades om att surfa på gitarrkroppens vibrationer.
        Vi improviserade fram en låt om att frita djuren på skansen så att de fick vifta fritt på svansen. En aktivistisk ramsa för vuxna och barn som vill släppa lös sina inre djur.
        Freestajlen blev så bra att Derly ville spela in. Hon tog fram en bandare och började fippla.
        – Åh nej, batteriet är slut. Hon tittade besviket på den grå manicken. Fast vänta jag vet ett knep som kanske funkar.
        Hon plockade ut batteriet och stoppade det i armhålan.
        – Min ljudtekniker har lärt mig det här knepet.
        Efter någon minut stoppade hon tillbaka batteriet och provade igen, men ljudupptagaren var fortfarande död. Tveksamt om det där knepet funkar, tänkte jag, utan att säga något för att hålla magin vid liv.
        Publik hade vi i alla fall, den vita hunden Flow, som verkade uppskatta vår ramsa för djurens rätt. Han stegrade mot mitt kostymben med skitiga tassar och började jucka.
        Jag puttade ner honom och förfärades över leran på byxorna. Vafan. Vände mig mot Derly för att se henne korrigera vovven men hon log bara kärleksfullt mot djuret som gjorde nya utfall mot mitt ben.
        – Jag glömde säga det men Flow och jag är faktiskt en duo, sa Derly och rättade till en av Flows rosa pälstofsar. Tillsammans bildar vi Derlyflow. Vi brukar uppträda på barnkalas och andra festligheter.
        Derly hade nu hittat sina visitkort och gav mig ett persikofärgat utklipp med namnet »Derlyflow« i guld.

»Un par de alas betyder ett par vingar« säger Derly som skriver en låt på spanska om att veckla ut vingarna och flyga.

Solen var nu i höjd med grantopparna och det var dags för oss att lämna bänken. Derly skulle ju till Hellas och jag till Fiskis. Vi bytte nummer och bestämde att ses i hennes studio snart.

Derly låter verkligheten skina igenom – även när den kaosar

När jag senare på kvällen kom hem till mina föräldrar berättade jag om mötet i skogen.
        – Du träffar alltid så osannolika karaktärer, konstaterade mamma.
        Jag kände behov av att styrka min berättelse och gav henne Derlys visitkort. Letade också upp Derlys platta, »Radical Treehugger«, och satte på låten »Flow«.
        En emotionell och hypnotisk låt om universum fyllde köket där jag satt med mina föräldrar. Tv:n visade som vanligt nyheter och efter att ha bytt en blick med farsan tog jag fjärrkontrollen och tryckte mute.
        Låten beskriver hur livet dansar och växer och för planetens medvetande samman genom synkroniciteter. Allt en behöver göra är att andas, slappna av och meditera på flowet, som Derly sjunger i låten.
        Mina föräldrar verkade måttligt imponerade. Fint, sa pappa kort och försvann via ögonvrån tillbaka till Tv:n. Mamma gav musiken ytterligare några öronblick innan även hennes fokus vek av.

Femton minuter senare spelar hon in låten om att flyga, i studion i Folkets hus.

Deras problem med musiken, om jag skulle spekulera några rader, är att Derlys produktion än så länge är för rå för att leva upp till ljudbilderna de är vana vid från radion.
        Och det stämmer: produktionen är enklare och lämnar mer åt slumpen än vad som är kutym i industrin. Ta bara låten »Ride the Starry Night« som exempel, där någon ringer på dörren i slutet varpå hunden Flow börjar skälla.
        Många artister skulle göra en omtagning men Derly väljer att följa flowet och låta verkligheten skina igenom. Även när den kaosar, alltså helt i linje med musikens budskap.
        Det skapar en autencitet som får mig att tänka på vad Kendrick Lamar säger i sin senaste megabanger HUMBLE:

»I'm so fucking sick and tired of the Photoshop
Show me something natural like afro on Richard Pryor
Show me something natural like ass with some stretch marks«

Autenciteten som Kendrick söker, och som jag upplever är en del av Derlys artistiska uttryck, är en kvalitet som jag tror kommer att efterfrågas av fler framöver.
        Bäst före-datumet är på väg att passeras, för egots fixering vid det alltför slipade, instagramfiltrerade, photoshopmanipulerade uttrycket. Eller är det bara önsketänkande?

OOOOOOOOOHHHHHHMMMMMMMMM.

Oavsett vilket tror jag att Derly snart hittar sin publik. Aldrig förut har jag träffat någon som kanaliserar så mycket skaparkraft som hon gör.
        Förmågan att göra musik och videos må än så länge vara för outvecklad för att kittla mina föräldrars nyfikenhet. Men med så mycket rå kreativitet är det bara en tidsfråga innan hantverket kommer ikapp ambitionen – och då är Derly en kulturkanal att räkna med.

Vi gör intervjun i form av en låt

Att laga och bjuda på vegansk raw food är ett annat sätt för Derly att sprida sköna vibbar. Här poserar hon med en rätt på egenodlade jordärtskockor.

Dagen därpå träffas Derly och jag i Folkets hus i Fisksätra, där hon just nu jobbar på senaste plattan tillsammans med ljudteknikern Micke.
        Jag berättar att jag ibland skriver för Profet Musik och att jag vill ställa några frågor om hennes artistskap.
        – Samtidigt saknar jag motivation att göra en vanlig intervju, lägger jag till. Det brukar leda till att jag känner mig pressad och så blir det inget av i slutändan.
        – Vad tror du om att göra intervjun i form av låt då? föreslår Derly. Jag har laddat min bandare nu.
        – Hmm, kul idé, låt oss göra ett försök.


Månorms sjungna intervju med Derly:

Månorm: Kan du beskriva din genre?

Derly: Elektroakustisk naturpop á la Lovecraft.

Månorm: Hur ser din idealpublik ut?

Derly: Alla som vill släppa loss sin inre albatross sitt kraftdjur, eller det som sitter i en bur, trumman som trummar på från hjärtat och vill ut, grannen eller barnen som tycker det är kul eller mamman som ammar, och dom i Japan så klart, och djurrättskämparna och fredskämparna och dom som välkomnar folk från andra länder.

Månorm: Och dom som inte välkomnar andra, varför vill du inte kommunicera med dem, har du något emot dem?

Derly: Jag har väl någonting emot dem, eller inte dem direkt, men åsikten de har om att vi inte ska välkomna andra, det tycker jag är förlegat och det kan de stoppa i en kista och rulla nedför en kulle eller ett stup för det behöver de inte basunera ut.

Månorm: Men du, vad tror du om att omvända dem via musiken?

Derly: Ja, jag tror på den idén, och om inte de vill så vill nog deras barn det.

Månorm: Okej, så du tänker gå via deras barn?

Derly: Ja, genom deras barn, för det är framtiden. Det är vi om sisosär tretti år.

14 Juni 2017