Danmarck och Profet mot världen

Del II


Den lilla elitskara som mår bäst av att veta bäst är stark inom musikvärlden. Danmarcks motvillige sångare Richard Ahlgren och Profets Chefsideolog Filip Lindström talar ut om det bättre vetandet och det självvalda utanförskapet i ett samtal som man önskar man deltagit i om man inte varit där.

Här börjar den andra delen av artikeln om Richard Ahlgren och Danmarck. Ni minns väl hur förra delen slutade? Det talades om kvalitet på musik och Alfons Åbergs pappa kom på tal, eller i synnerhet hans talesätt »Om man aldrig har tråkigt kan man aldrig ha roligt”. I den här delen talas det mer om elitism och det bättre vetandet, med synen uppifrån på vad »dålig musik« är.

När bandspelaren har stängts av talar jag och Richard om popjournalistik efter Pappa Åbergs princip. Det som Profet erbjuder är mer mat för tanken än vissa andra publikationer av samma sort, och Richards fråga till mig är om jag tror att den motpunkten behövs för att Profet ska vara relevant. Det är en svår nöt att knäcka för även om jag gärna skulle vilja se ett musikmedieklimat som inspirerar till tanke så tror jag att det kan behövas skribenter där ute som enbart tipsar om nya indiesinglar för att Profets mastodontessäer om motvilliga rocksångare från Jönköping ska få kraft.
        Innan bandspelaren stängts av fortsätter vi diskussionen om definitionen av kvalitet, med musik som samtalsämne. Jag inleder med att dra upp vinningen i att självsäkert kunna sätta kvalitetsstämplar.
        - Det ger en viss elitistisk känsla av att veta bäst. När man skriver om musik är det så extremt lätt att falla in i det, det är som en berusning att kunna peka på något och säga att »det här är dåligt«. Inte bara att jag tycker att det är dåligt, utan att det här är dåligt.
        Richard relaterar till mitt elitistiska upplysningstillstånd.
        - Det här med kvalitet på konst är väldigt svårt tycker jag, för vad är kvalitet? Vem bestämmer det? Exempelvis Thomas Ledin, för mig är det inte kvalitet.
        - Ja, det är ju en ganska generell åsikt, säger jag och känner överlägsenhetens lycka bubbla inom mig så jag nästan brister ut i fniss av elitistisk fröjd.
        - Oavsett vad jag tycker så är det något man kan diskutera utifrån tycker jag för det är många som tycker så. Men vem är jag att säga så, för här kommer jag att harva ikväll för 20 till 50 personer och han står och lirar på arenor med 40 000 i publiken. Har jag rätt då?
        - Det är frågan, men det är ju roligare att tänka så. Det är mer underhållande.

»Men du Richard, nu är det så att Creed får mig att må bra. Så vem fan är du att säga att de är skit?«

Richard skrockar medhållande åt att det för en hopplös elitkår har större behållning av att uppehålla sin illusion om bättre vetande. Ändå lägger han upp ett scenario för vad han eller jag skulle kunna säga till Thomas Ledins publik och när man säger det högt hörs det hur löjligt det egentligen är.
        - »Vi är bättre än er 40 000 som står där med ölglaset i luften och skrålar med till ’Sommaren är kort’«. Jag kan ju unna dem den där lätta känslan men samtidigt tänka på att de borde uppleva musik på riktigt. Jag menar inte att jag skulle vilja vara där Ledin är men tänk vilket gött samhälle det skulle vara om sådana artister som jag tycker är djupare och har något viktigare att säga skulle få spela inför sådan masspublik. Tänk om Kite (intervjuade i Profet 14 oktober och 16 december 2016) skulle spela på Ullevi, tänk om Hurula skulle göra det. Jag tänker att folket skulle bli varmare och må bättre.
        - Det är svårt att som minoritet säga att man har mer rätt än en majoritet. Rent demokratiskt är det ju inte sant. Minoriteten som jag känner att både du och jag tillhör är sådana som lever för musik och vi kanske känner att vi har lagt ner så mycket av oss själva i musik att vi därför borde ha rätt att tycka mer än alla andra. Då är frågan om de »vanliga människorna«, som bara äger fem skivor varav två är med Thomas Ledin…
        -…och resten är Takida och Stiftelsen.
        - Ja, precis. Bara för att de är mindre musikintresserade, är deras smak då mindre värd?

Richard Ahlgren berättar en historia för mig om hur hans självvalda plats i denna musikminoritet en gång slog tillbaka mot honom och fick honom att överväga den. Historien kretsar kring den fruktansvärt urusla Pearl Jam-kopian Creed och en väninna Richard hade för tio år sedan.
        - Det var inget band som jag tyckte om. Hon älskade Creed och då var jag mer svart/vit än vad jag är nu. Vi började diskutera det där för hon hade hört mig raljera om hur kassa de var och hur jag visste bättre än henne. Hon har varit med om en massa skit i sitt liv och hon sa »Men du Richard, nu är det så att Creed får mig att må bra. Så vem fan är du att säga att de är skit?« Jag kan ju inte säga emot det, hon har ju rätt. Vem är jag liksom? På samma sätt måste jag väl motvilligt erkänna att folk tydligen mår bra av Takida. Jag mår skit av dem men jag kan ju undvika att lyssna, så lätt är ju det. Antagligen fyller det en funktion, det är väl bara att jag, och kanske du också, tycker att det finns band och andra typer av konstnärer som skulle kunna göra ännu mer. Men, är det inte det som är den ultimata meningen med konst - utöver det egoistiska målet att jag ska må bra av att skapa – att påverka någon annan? Det är ju fantastiskt.
        - Ja, om man ska bestämma en mening så det väl de två aspekterna, säger jag.
        - Om då något som jag tycker är kasst rakt igenom fyller en funktion för någon annan, vad är då viktigast av mitt tyckande eller hennes mående? Då kände jag mig väldigt fånig och jag har kämpat med det ända sedan dess. Det var tio år sedan, då var jag 21-22. Men jag tycker ju fortfarande samma sak, det finns alltid artister som man tycker är värdelösa och vedervärdiga. Det är svårt att förstå att det kan falla i smaken hos andra, jag har svårt att acceptera det.
        - Det handlar väl om hur människor tänker och vad vi har för olika behov. Vissa har väl behov av mer substans i de konstnärliga verk som vi tar till oss och att det är det vi ser som kvalitet. Det finns ju folk som tycker att det som vi höjer till skyarna bara är ren skit, det händer hela tiden.
        - Pratar man utifrån att vi gillar en viss typ av musik och »dem andra« inte gillar det utan något som vi tycker mindre bra om, då är det ofta så att de tycker att det jag föreslår kanske är väldigt tungt att lyssna på. De orkar inte med det, de vill ha något lättare. Det där är konstant för mig, att förhålla mig till den andra skaran.
        - Det är något grundläggande mänskligt att vi vill känna oss unika men ändå hitta likasinnade, för att vi vill vara i en grupp och då måste vi ha de som står utanför. De som inte passar in hos oss, de som lyssnar på Creed, de får inte vara med oss.
        Richard har svårt att förstå och acceptera andras avsaknad av uppskattning för det han gillar och han kommer aldrig avsluta sin mission att frälsa världen med bra musik. Som två människor i den lilla grupp som berusar sig med sin egen överlägsenhet vill jag och Richard Ahlgren stå emot Dem Andra som Asterix galler mot romarna. Det är Profet och Danmarck mot världen, och det är helt självvalt från vår sida.

19 Maj 2017