Christer Sjögren - »Får jag lov att berätta?«

En kramgo analys av Christer Sjögrens andra självbiografi


Christer Sjögren utsågs till kungen av dansband under sin tid som sångare bland de väderbitna veteranerna i Vikingarna. Trots det har han faktiskt saker av vikt att säga i sin andra självbiografi i ordningen, »Får jag lov att berätta?«. Chefsideolog Filip Lindström läser Sjögrens verk och förstår att dagarna i en dansbandskungs liv inte alltid är så kramgoa. Följ med in i Christers garage i Värmland, där han pratar om sig själv, gamla minnen och ännu mer om sig själv.

Dansbandskulturen är vår tids största folkliga vattendelare. Majoriteten inser att dansband innebär vulgärt usel musik och sinnessjuka färgkombinationer på skjortor. En envis samt stor grupp människor väljer att ignorera dessa parametrar eftersom den lättsmälta dynga som band som Vikingarna klämde ur sig är tacksam att dansa foxtrot till. Jag erkänner att jag är feg och svag där jag sitter på mina höga hästar och spottar ner på de band som redan spottats på i generationer. Med känslan av överlägsenhet som kommer ifrån att insupa mer svårtuggad kultur än »Leende Guldbruna Ögon« kommer tyvärr också viljan att visa upp ett bättre vetande genom att skratta åt sådant som har en hög lökfaktor. I fallet med danbandskulturen är det ju så lätt att vara en del av kören som besjunger dess mindrevärde, nästan så lätt att det blir förutsägbart.
        Ni undrar säkert därför, kära läsare, varför jag har valt att läsa Christer Sjögrens andra (ja, den andra i ordningen efter »Med Mina Egna Ord« från 1994) självbiografi. Är det för att peka finger och skratta? För att göra dansbandskungen till åtlöje för min egen vinnings skull?
        Till en början var det kanske delvis mitt mål, men orsaken till varför jag slog upp boken är mestadels en annan. Jag fick nämligen »Får jag lov att berätta?« i present när jag slutade på ett jobb nyligen. Det var uppenbarligen ett skämt och givaren förväntade sig med största säkerhet att jag aldrig skulle ens titta åt boken. Därför kände jag mig självklart tvungen att läsa den, för att visa att det inte går att ha några förutfattade meningar om mig. När jag läst mig mer än halvvägs igenom Sjögrens memoarer blev jag av med boken på grund av att jag föll i dvala på nattbussen hem. Kanske var det någon nattvaken dansbandsfantast som stal den från mig, kanske tappade jag den bara innan var dags att stiga av. Jag behövde i alla fall köpa ett nytt exemplar, jag var ju i behov av att få reda på den rafflande avslutningen.

»Får jag lov att berätta?« kommer med underrubriken »Kramgoa minnen från Christers garage«, vilket syftar till det enorma garage som Christer äger i anslutning till sin villa hemma i Värmland. Där har han ett gäng veteranbilar och gamla mopeder som han fördriver tiden med att putsa och byta delar på med en pensionerad kamrat med bilnördtendenser. I garaget finns inte bara motorfordon utan också mängder av memorabilia ifrån Christers tid i Nordens största dansband, Vikingarna, och i mindre konstellationer som Jonny-Christers, Pelles Orkester och Jupiters. Boken utspelar sig på ett klipskt vis, under en dag då Christer går runt och rotar bland sina minnen, i väntan på att hans medförfattare Per Berg ska anlända. Tro mig, jag har aldrig i mitt liv vilja skriva dessa ord, men: Det är faktiskt ganska trevligt att få hänga på Christer Sjögren runt i minnenas garage. Det är smått intressant att höra om hur hans fattiga uppväxt har format hans tankar kring pengar och om hur en alldeles för dyr elorgel gav honom en chans till att komma in i musikbranschen och äntligen hitta en gemenskap. Att sedan musikbranschen nästan förstörde både hans personliga hälsa, hans äktenskap och hans relation med sin dotter, det var något han inte visste när han köpte sin elorgel som tonåring.
        Självklart märks det att Christer Sjögren inte är författare i grunden. Hans berättande känns som talspråk och blir lite hackigt på sina ställen. Beskrivningarna av Christers sexuella eskapader blir aningen för rakt på sak, inte för att ämnet i sig är obekvämt utan för att han oblygt skriver om hur han »gjorde barn« med sin hustru en väldigt kort tid efter att de träffades. Det är oblygt, nästan naivt, och känns lika obehagligt när en förälder eller annan generell auktoritetsperson ska försöka ha en avslappnad attityd kring sex. Märkligt många gånger benämner Christer sig själv i tredje person, vilket antingen beror på senildemens eller hybris. Jag hoppas och gissar på det senare alternativet. Christer är nämligen inte rädd för att berätta om hur många skivor Vikingarna sålde under sin långa karriär och han använder det som ett slagkraftigt argument mot alla som drar ner dansbandsmusiken i smutsen. Men innebär verkligen massornas medhåll en obestridlig kvalitet? I delar av boken framgår det att inte ens Christer själv gillade viss av musik som Vikingarna spelade in, men han tog sig igenom det, för han visste att deras skivserie »Kramgoa Låtar« sålde som smör i solsken. De delarna är bara några av de rätt sorgliga som finns i »Får jag lov att berätta?«. Det är också några av dem som känns mest äkta.

Det är när Christer Sjögren vågar berätta om hur dåligt han mått på grund av alkoholmissbruk, överansträngning och den överuppmärksammade otrohetsaffären med Lotta Engberg på 90-talet som självbiografin är som bäst. Det mediatränade leende man har vant sig vid att se honom med behöver trängas igenom för att det ska gå att relatera till honom. En kramgo och genomglad dansbandskung är inget som intresserar mig, och det är väl kanske sorgligt i sig att jag måste se något slags lidande hos en människa för att haja till. Den mänsklige och sårbare Christer från Munkfors är en betydligt mycket mer tilltalande person, bara han skulle dra ner lite på omnämningarna om sig själv i tredje person och de oblyga sexberättelserna.

27 April 2017