Charles X – Sounds of the Yesteryear

Charles X, eller Dale Anthony Ross, släppte nu sitt andra album »Sounds of the Yesteryear« och det är utan tvekan en musikalisk odyssé. Med en enastående balans blandar han olika genrer; vi får höra funk, soul, rock, hiphop, jazz och klassisk musik. Det är inte många musiker som klarar av att skapa något så diversifierat, men Charles X gör det med bravur.
        Charles X är en artist många inte känner till, vad gäller press och medieutrymme. Han gör sällan intervjuer och man finner honom främst på scen än framför journalister. Artistnamnet, Charles X, är en hommage till både Charles Lindbergh (den första mannen som korsade Atlanten med plan) samt Malmcolm X (X är en symbol för något anonymt). Om namnet är en kombination av olika inspiratörer, så förstår vi hans intentioner med att skapa musik som inte riktigt kan beskrivas med några enkla ord.
        »Sounds of the Yesteryear« inleds med låten »Can You Do It« som är en Motown- besjälad låt om förtryck och möjligheter i livet. I min värld tänker jag att den första låten på ett album sätter prägel på vad som komma skall. Dock är detta inte fallet. Soul och hiphop står närmast Charles X men för varje låt som spelas ändras ljudet. »Some Day« är en jazzig hiphop-låt där Charles X rappar om våldet i hans omgivning som senare går över till »Sunburn«, en melodisk låt med associationer till Jamie Woon's »Mirrorwriting«. Odyssén fortsätter sedan till »Autumn Waltz« med piano och dragspel som grundinstrument. Ljudet är absolut genreöverskridande på alla möjliga sätt, för sedan i »The Thing about it« byter han till funk med basgitarren och energin som sina främsta vapen. Och på albumets sista låt »Vos Angeles« sjunger Charles X med en bomullslätt röst ackompanjerad av en piano sonata.
        »Sounds of the Yesteryear«, är producerad av Redrum och bearbetad av Dave Cooley (Dam Funk, J Dilla, Madlib) och tar lyssnaren på en resa genom flera olika tidsperioder och stilar. Temat är orättvisor, livsglädje och kärlek. I »Perfomance Art« rappar Charles X om en svår relation där han blir lämnad, ovetandes om varför, medan »The Lotto« är en funkig parad om känslan av att vara en vinnare. Ibland blir texterna torftiga och en aning rudimentära. Perfekt för livescenen som Charles X mest fokuserar på, men samtidigt vill man som lyssnare kunna uppskatta en låt för att texten platsar in ens sinnesstämning. En rappare ska kunna göra detta men Charles X tappar den kompetensen till fördel för ett grymt ljud. Ibland kanske man får nöja sig med det. Albumet är definitivt ett imponerande projekt, formad för att tilltala många, en aning spartansk vid vissa moment men samtidigt så nyskapande att »Sounds of the Yesteryear« måste hamna i historieböckerna.