Compact Disc Jockey: Compact Living 2.0


På Sveriges nationaldag firar Stockholm genom att besöka den utsålda konserten med Francis and the Lights från New York på Scandic Malmen. Där och då är det inte bara Francis Farwell Starlite som uppträder, utan även Profets Chefsideolog Filip Lindström som svarvar plast under namnet Compact Disc Jockey. Profets läsare har fått en exklusiv medåkning på Compact Disc Jockeys resa från en naturligt kommen samling kompaktskivor till ett smärre besatt missbruk av CD, och här fortsätter den resan med ytterligare kompakta skivfynd och dess bakgrund, från Andres Lokkos ordvitsar till Chelsea Girls och breakbeats.
Länk till eventet på facebook

Min far, som trogna läsare sedan innan vet delvis ligger bakom min relation till just CD-skivor, växte upp i Edsviken i Sollentuna sida vid sida med Gert Ekmark. De höll kontakten efter uppväxten och då Gert började jobba i skivaffärer i tidig ålder föll det sig naturligt att han och jag kunde börja prata om musik när mitt intresse för detta föddes. Jag fick pressexemplar av osläppta skivor i present när jag var barn eftersom Gert då arbetade på skivbolag, en lyx som jag kanske inte förstod storheten i just då. För mig var det något vanligt, som jag blev glad över men inte insåg att jag var rätt ensam om. Det var också ifrån Gert som jag fick låna Lennart Perssons fina bok om Pet Sounds, som jag lovade att lämna tillbaka när jag läst klart den eftersom den var signerad direkt till Gert. Jag hann aldrig lämna tillbaka boken och fortfarande, ett drygt halvår efter Gert gick bort, tänker jag på det. Det känns fortfarande som om jag har boken till låns en stund. Efter sig lämnade Gert en skivsamling som tog upp nästan två rum i hans lägenhet. Denna kollektion, ett resultat av en livslång kunskap om och involvering i musikbranschen, innehåller både obskyr och välkänd vinyl likväl CD. Som närstående vän med en skiventusiastisk son har min pappa fått chansen att bjuda med mig för att rota igenom guldgruvan. Klanka nu snälla inte ner på mig, kära läsare, när jag säger att jag - Compact Disc Jockey - också har sneglat över på vinyldelen av samlingen. Jag är principfast och evigt trogen det silvriga skimret hos kompaktdisken, tro mig. Ändock vore jag galen och inte mig själv om jag inte så mycket som kastade ett öga på och plockade på mig underbara verk av Kim Fowley och The Pandoras. Min inställning till vinylen och kompaktdisken skiljer sig dock just nu åt: Vinylen är en nöjsam förströelse, kompaktdisken är ett kall. För att hedra detta kompakta kall och för att tacka Gert Ekmark för allt han gett mig och nu fortfarande ger mig vill jag härmed presentera blott några ensamma stjärnor i den rymd som är den skivsamling jag fått förse mig ur.

Suicide – »The Second Album + The First Rehearsal Tapes«

Jag skäms lite grann över att jag först fick reda på vilka Suicide var när duons vokalist Alan Vega dog förra året. Hans bortgång blåste upp en storm bland många av mina bekanta och jag var helt sonika tvungen att sätta mig in i vad han gjort för att dra till sig sådan beundran. Suicides amerikaniserade kraut är dystert svängig och den skiva jag lyckades gräva upp ur Gerts samling är en återutgåva av deras andra album med tillhörande inblickar i deras tidiga försök till att hitta en musikalisk väg. Bara av att se Alan Vegas ultrakavata uppsyn på dess omslag gör mig ledsen över att han inte finns bland oss längre.

Four Tet - »As Serious As Your Life«

Kieran Hebdens alias Four Tet är något jag läst mycket om utan att någonsin ha hört något utav. Det får jag väl tacka lektor Lokko för, speciellt efter den fantastiska »oanvändbara« ordvitsen »Fångarna på Four Tet« från 2003. Alltså helt ovetandes om dess sound tog jag med mig en CD-singel signerad Four Tet, i stort sett grundat på en ordvits med 14 år på nacken, och inte behövde jag bli besviken på de upphackade breakbeats jag fick höra i fyra olika versioner av »As Serious As Your Life«, släppt samma år som Lokkos odödliga vits. Därefter blev jag glad över vetskapen om att Kieran Hebden har producerat ett stycke för Omar Souleyman, dabkesångaren med de smittsamma men sparsmakade dansrörelserna. Se vilken glädje läsning och lyssning i kombination kan skänka.

Nico – »Chelsea Girl«

Titelspåret ifrån Velvet Underground-sångerskan Nicos »Chelsea Girl« från 1971 skrevs av Lou Reed och Sterling Morrison. Spåret får mig osökt att vilja införskaffa en kompaktdisk fylld uteslutande med stenhårda trance-beats och mixa ihop dem två, så att detta finstämda stycke skulle kunna förvandlas till något för massorna att röra sig till. I sin ensamhet kan man röra sig stillsamt till »Chelsea Girls«, i en annan förpackning skulle stycket kunna bli vilt hypnotiskt.

»Beg, Scream & Shout – The Big Ol’ Box Of ’60s Soul«

Rhino har beslagtagit boxsamlingar som sin image och det här CD-urvalet av 60-talssoul är en riktig låda. Den ser ut som en vinylbehållare med handtag och lock, och råkar vara definitionen av Compact Disc Jockeys motstånd i dagens vinylhets bland jockeys. Varför är det så? Jo, för att när man öppnar lådan ser det ut som att däri ligger fem vinylsinglar i sina fodral, och om man drar ut skivorna ur fodralen kan man först tro att det är 45”-skivor man tittar på. Dock blir man lurad, för i fodralet ligger simpel plast i form av en vinylsingel, vari det går att ploppa ut en kompaktdisk fylld med mer eller mindre bortglömd soul. CD-skivans bokstavliga intrång på vinylens hemmaplan är CDJ-projektets näring och därför är den här lådan numera en av mina högst värderade ägodelar. Synd bara att boxen är så extremt ful.

4 Juni 2017