Profets Bokklubb: Truman Capote – »Frågor och Svar«


Porträtt av en ensam värld skrivna av den ensamme människan med fler vänner än han kan räkna. Handlar det om människorna omkring eller upplevelsen av att existera bredvid dem? Truman Capote ser svar på frågor han aldrig blivit frågad, förfrågar svaren och besvarar fåfänga förfrågningar i den frihetstörstande textsamlingen »Frågor och Svar« som samlat verk skrivna mellan 1951 och 1973.

Vår kultur kräver sina iakttagare. Den moderna historikern infiltrerar samtiden och dokumenterar den för kommande generationer. Det skrivna ordet kan i sin bästa skrud bära mer kraft än rörliga bilder från dåtidens civilisation. En skriven dokumentation kräver vår oavkortade tillit, för vi kan inte själva se eller höra det en gången skribent känt. Vi överlämnar våra sinnen till en person i det förflutna och vi kan således koka ihop vår egen upplevelse av vad som passerat. Den kompott av någon annans intryck silade genom våra egna slår den definitiva verkligheten som kan presenteras via gryniga, svartvita bilder med hästlängder. Åtminstone när det skrivna ordet serveras av en skicklig åskådare.

»Inte något sexuellt, fast jag har haft mina entusiastiska perioder«

Truman Capote om vad han helst gör på fritiden

Truman Capote var en del av sin samtid – alltid närvarande på de mest prestigefyllda bjudningarna hos New Yorks kulturella societet, alltid medveten om de rätta svängarna att ta i det sociala livet – men det är inte så jag ser honom när jag begraver mig i hans privata värld genom den svensköversatta textsamlingen »Frågor och Svar«. Jag ser en person som var ensam och tyckte om att vara det, mitt ibland en mängd människor som han kallade för sina vänner. Hur han beskriver sina vänner och bekanta indikerar att han bevittnade mer än han deltog, han stod i den inre cirkeln men tittade på den utifrån. En sådan ståndpunkt tillät Capote att skriva detaljerat, rakt och litterärt om andra samtidigt som han själv och hans synpunkter hela tiden gjorde sig påminda i bakgrunden. Det är magiskt hur han lyckas hålla den balansen uppe, vad eller vem han än skriver om. Hans personliga engagemang och närvaro förändras aldrig, hans röst berättar varje ord som vore det en bikt.

Truman Capote

Den avslutande delen av »Frågor och Svar« – som i sin helhet gavs ut på svenska 1984, samma år som Capote gick bort – består av just frågor och svar, som både ställs och besvaras av Capote själv. I en annan intervjusituation hade frågor som »Vad sysslar du helst med på din fritid?« och »Om du inte hade bestämt dig för att skriva, ett kreativt liv, vad skulle du ha gjort då?« varit trista och förutsägbara, men eftersom de riktas mot en person av honom själv blir de förvånansvärt intressanta. Sedan att de annars så gråa frågeställningarna får färgstarka svar som »Inte nåt sexuellt, fast jag har haft mina entusiastiska perioder« respektive »Blivit advokat. Jag har ofta funderat över det, och många advokater, däribland statsåklagare och ett justitieråd i högsta domstolen, har sagt mig att jag skulle ha blivit en förstklassig rättegångsadvokat, fastän min röst, som ofta beskrivs som ’hög och barnslig’ (bland annat), kunde ha varit till förfång« gör intervjun mer livlig än någon av de andra porträtten som valts med i boken. Det är dessutom en stor komplimang, för de skildringar av personer och städer som »Frågor och Svar« till större del består av är alla mästerliga och starkt inspirerande. Capote avbildar dåtidens storheter, som Mae West, Humphrey Bogart och Louis Armstrong, likadant som han ger oss en bild av de städer han passerar på sin rotlösa resa genom livet. Ezra Pound beskrivs lika minutiöst som Capotes bakgård i paradiset New Orleans eller Brooklyns förvirrande labyrinter till gator. Ensamheten och dess frihet gör sitt avtryck på dessa ord och jag tror att den ensamhet som Truman Capote levde sitt liv med är en fördel för en skribent. Fördelen är att se alla ting och människor med samma objektivitet, med en nästan nihilistisk inställning till livet. Ingenting är tabu och allting får därför samma status.
        Det som inspirerar mig med Capotes stil är hur han väver samman en snudd på skönlitterär känsla med fakta och funderingar. Det blåser liv i den kulturjournalistik som kan bli så urbota tråkig om vi som skriver den låter oss falla i samma sterila spår som vi alltid gått i. Jag har nog undermedvetet påverkats av Capote redan innan jag började läsa honom, för den personliga deltagande i texterna måste ha vandrat vidare genom generationerna och via mina närmsta förebilder hamnat hos mig. Kanske kan inte alla skribenter göra vad Capote gjorde, kanske det bara finns en handfull människor som han i varje generation, men det är bättre så. Då kan de få utvalda dokumentera sin samtid bättre än samtiden själv. Som åskådare inifrån. Som övervakande deltagare. Som ensam bland vänner. Som Truman Capote.

21 Maj 2017