Aina Myrstener Cello, ljudspår till Stockholm


I ett samtal med cellisten Aina Myrstener fastnar Profets Chefsideolog åter i frågor om hur självsäkerhet och hybris influerar och vrider en människa. I övrigt talas det om hur Aina skruvar cellons toner lika väl som hon vänder de fördomar som finns runt instrumentet hon valt. Samtalet bär likheter med två tidigare intervjuer publicerade på Profet, en om principiell användning av en Steinway-flygel, en annan om kyrkorglar och tv-spel.

Konsten förnyas av innovationer som ibland kan komma ur tillfälligheter. Konsten är en levande organism som ibland tar sig nya friheter i något man känner sedan innan. Konsten har alltid en oviss framtid på grund av sin underbara oberäknelighet.
        - Om man håller på med ljud så blir det inte en så lång väg till att ta in en cello i det. Jag gör ändå musiken som elektronisk musik, fast själva ljuden är från ett klassiskt instrument. Jag jobbar inte på ett klassiskt sätt, så det skulle egentligen kunna vara vilka ljud som helst. Nu råkade det bli det här.
        Det var en slump som avgjorde att det blev cello som Aina Myrstener började spela. Om ödet valt en annan väg kunde hennes skivor ha gått under namnet »Aina Myrstener Klarinett -Klarinettmusik«. När hon skulle välja ett instrument att spela i den inflytelserika kommunala musikskolan föll det sig som av en händelse så att cellolektionerna var det som fanns ledigt, till skillnad från klarinett, där platserna var upptagna. Den musik som Aina skapar idag kommer inte ifrån att hon lyssnat överdrivet mycket på cellomusik och velat pröva på det, snarare är cellon något hon haft med sig länge och haft nytta av. Jag tror att klarinetten hade fungerat lika väl som cellon, för en ljudkonstnär kan som sagt använda vilka toner eller skrän som helst och vrida det till en ny form. Tack vare sin erfarenhet av elektronisk musik har Aina möjligheten att göra musik av valfritt råmaterial.
        Samtalet med Aina Myrstener på pensionärfiket Citykonditoriet påminner mig om två tidigare intervjuer jag gjort för Profet. Den första jag tänker på är »Från Pianot med Mathias Landaeus«, den andra berättar jag om senare i texten. Jazzpianisten Mathias Landaeus kom förra året ut med en skiva vid namn »From The Piano«, där han samlat ljud från sin Steinway-flygel och stöpt om dem till ömsom elektronisk, ömsom organisk musik. Landaeus metod liknar den som Aina använder sig av på sina skivor »Cellomusik« och »Cellomusik II«, där till och med musikens perkussion består av skruvade celloljud.
        - Man kan säga att jag jobbar i samma stil som den här pianisten, säger Aina över seniorernas skramlande med kakfat och teskedar, och fortsätter tala om likheterna med Landaeus: Det har varit konceptet, att det bara ska vara celloljud. Ibland smyger det in någon annan grej, men i princip är det bara det. Det behöver inte alltid vara ljud som är spelade. Till exempel emellan tagningar sker det saker, när man sätter sig eller kommer åt mikrofonen. Då kan det bildas sådana perkussiva saker. Om man behöver något kan man alltid leta där.

Aina Myrstener. Foto: Anna Lönn

Över loppet av de två skivor som Aina Myrstener givit ut på det Profetvänliga skivbolaget Flora & Fauna känner hon att hon slipat på sina färdigheter som producent. Hon kan även tycka att konceptet har blivit mer stramt, i brist på ett bättre ord. Aina strävar ifrån det som är utsvävat, bävar inför det som går ifrån det minimalistiska. Allt grandiost skalas bort och lämnar en kvalitet som skulle drunknat om den hamnat bland överdrivna pålägg. Noggrannheten som Aina vill lägga ned i sitt arbete fordrar självdisciplin och när jag frågar så säger hon att den disciplinen inte har förändrats sedan hon började med celloprojektet. Självdisciplinen är närvarande, men jag vill veta om självsäkerheten är det också.
        - Det pendlar väldigt mycket, jag skulle inte säga att jag går runt med ett grandiost självförtroende och tycker att jag själv är jättebra. Men jag tror också att jag tänker att jag gör det jag gör, så är det en bonus om folk tycker om det. Jag kan inte tänka på det för mycket, vad någon annan ska tycka om det jag gör. Man måste ändå tänka på att man har en lyssnare, att man ska ge något till andra människor, men samtidigt tänker jag att så länge jag är nöjd med det jag gjort så får det räcka. Jag tycker väl att det jag gör är bra, men går inte runt och tänker att jag är Guds gåva till mänskligheten.
        Ainas uppfattning av självsäkerhet får mig att fundera på min egen, alltså både min egen självsäkerhet och min uppfattning av konceptet i stort. För det första har jag en förkärlek för människor med välförtjänt hybris. Det finns ju alldeles för gott om personer som snackar snacket utan att kunna traska trasket, om man uttrycker sig milt. Därför är jag förälskad i individer som traskar bättre än alla andra och vet om det, så de kan bre på snacket med rätten på sin sida. Ibland kan jag se de egenskaperna hos mig själv och i de stunderna känner jag att jag gott kan unna mig att flyta på nöjet av mina egna ryggdunkningar, så länge det backas upp av värdiga prestationer. Om den inte ges mig så tar jag mig den rätten. För att sätta det här påståendet i ett annat perspektiv, och för att få mig själv att tänka två gånger på hur jag väljer att presentera mig själv vill jag citera den grekcypriotiske ex-presidenten Glafkos Clerides memoarer »Cyprus: My Deposition«. Citatet kan spåras till ett gäng anonyma grekiska diplomater och har även använts i Kaj Falkmans »Turkiet/Gränsfursten«:

»Det är förträffligt att ha självförtroende och att vara optimistisk, men när dessa dygder blir skygglappar som hindrar en från att se något annat än det man önskar se, då blir de en ödesdiger fara. När man vilseleds av sina egna storartade uttalanden, när man börjar tro att därför man uttrycker dem kan de överföras till verklighet, då förlorar man fotfästet och faller ned i avgrunden.«

Ainas åsikt liknar min till viss del, i det avseendet att hon tycker att vi idag på grund av socialt tryck önskar framstå som lyckade och framgångsrika inför vår omgivning. Hon menar att ändamålet blir att snabbt sprida information om vad man sysslar med, snarare än att göra något med eftertanke. Jag vill veta vad hon känner kring att var person är sin egen lyckas smed, en tidstypisk företeelse.
        - Jag är en socialistisk människa så jag tycker att samhället har ett oerhört stort ansvar för att alla människor ska komma till sin rätt eller vara i ett sammanhang där man kan göra det bästa av sig själv. Men såklart kan samhället inte göra allt, det kan ju också vara så att det är upp till en själv att arbeta för det man gör.
        Jag tror djupt på att framgång kommer via hårt arbete, precis som Aina antyder att den kan. Jag har gått igenom en alldeles för lång period, långt innan Profet, där jag satt och väntade på att någon skulle ge mig en chans att lyckas med det jag ville åstadkomma. Till slut förstod jag att jag själv behövde ta den chansen för att uppnå de mål jag satt upp. Ainas mål var från början att få släppa sin musik på skiva, vilket hon ju lyckats med vid det här laget. Hennes driv kommer ifrån rädslan inför att bli en »bitter gammal tant« som ångrar allt hon aldrig gjorde. Med det musikaliska målet uppnått är nog risken för det rätt liten. Apropå att komma till sin rätt så säger Aina senare under intervjun att just cellomusiken i denna elektroniska kontext blev det hon insåg att hon var bra på efter andra musikaliska projekt. Hon ville ta vara på det hon kunde göra bra och hon ser fördelen i en nisch, som i hennes fall är blandningen av kunskap kring klassisk, instrumental och elektronisk musik. Hennes koppling till cellon i sig får mig som sagt att åter tänka på en annan intervju jag gjort för Profet, »Ulla Olsson – TV-spelsorgelns Drottning«. Ulla Olsson förändrar stereotypen av en organist och breddar synen på vad en orgel kan användas till, likt hur Aina bevisar att en cellist kan vara något annat än en del av en symfoniorkester. En förutfattad mening om cellisten och andra utövare av klassisk musik är att det är ett krav att vara utbildad på höga läroverk, vilket känns trångsynt när jag tänker på det under mitt och Ainas samtal. En cello, eller en orgel, är ett instrument lika mycket som en gitarr, men en gitarr sätter inte lika många begränsningar på sin användare. Så mycket intressant musik i stil med den Aina Myrstener och Ulla Olsson gör skulle kunna få finnas om stigmatiseringen av vissa instrument skulle läggas åt sidan. Släpp loss cellon och orgeln till folket, det är vad jag vill se!

Aina Myrstener i Dome of Visions. Foto: Anna Lönn

Någon vecka efter att vi sagt adjö på pensionärsfiket möts jag och Aina igen, i en glaskupol vid KTH. Där anordnas kvällen till ära ett kalas för att fira återsläppet av Amos & Saras bortglömda inspelning »Amos & Sara Sing The Secret World of Amos«. Det är den Profetbekante Karl Jonas Winqvist som släpper skivan på sitt bolag Sing A Song Fighter och Aina är en av de akter som spelar live på festen. Innan hon börjar visas en film om Amos, en ytterst komplex man som hela tiden bytte alias och konstform, ibland från vecka till vecka. Filmen heter »The Way Out« och introducerar mig till denne man som var helt begravd i sitt eget konstnärskap, målmedveten och påverkad av sina skygglappar. Det jag gillar hos individer med hybris uppskattar jag också hos människor som isolerar sig från ett normalt liv för att utföra sin konst: ett totalt fokus och ett enormt tagande av sig själv på allvar.
        Ainas framträdande i glaskupolen blir inte som jag tänkt mig. Hon spelar inte cello, utan har tagit cellotoner som hon modulerar till ett svepande långt stycke. Där hon sitter vid glaskupolens vägg blir hennes musik ett ljudspår tillhörande det mörknade Stockholm och jag känner att det är där jag ska avsluta historien om Aina Myrstener på Profet för den här gången.

17 April 2017