Agent Blå – Bortskämd men tacksam


Utanför Valand stod Emelie Alatalo och Josefine Täck, en fredag veckan innan deras debutalbum skulle släppas. Det var inte Valand i deras hemstad Göteborg de stod utanför, utan cafét nära Odenplan som favoriseras av intervjuande journalister (på grund av den behjälpliga tystnaden) och filmmakare med retrofantasier. Den senare gruppen hade denna fredag ockuperat Valand för inspelning i dess 60-talsmiljö, och det var därför Josefine och Emelie stod utanför istället för satt vid ett bord där inne. Ståendes med varsin nytänd cigarett såg de ut som de tjuvrökande ensamvargarna som man kunde hitta bakom cykelskjulet på gymnasiets skolgård, de som var på tok för häftiga för att någon skulle våga gå fram och prata med dem. Jag tog mig i kragen och tänkte att vi faktiskt inte går i gymnasiet längre, och att jag hade en bättre anledning för att närma mig Emelie och Josefine än vad jag en gång haft för att smita bakom cykelskjulet.
        Emelie och Josefine spelar bas respektive sjunger i popbandet Agent Blå. Denna fredag var de uppe i huvudstaden för att prata med en rad människor av min sort om det närliggande släppet av gruppens lite halvt självbetitlade debutskiva. Då det blivit min tur i ordningen att fråga ut dem, och Valand inte var öppet för allmänheten, tog vi en promenad som inleddes med ett ödesdigert påstående från Josefine.
        - Du kan väl Stockholm, du får bestämma vart vi ska gå.
        Som av ett trollslag förträngde jag instinktivt alla bra ställen runt Odenplan och vi hamnade på en lat kopia av Gröne Jägaren i brist på annat. Vi kunde nätt och jämnt undfly den kvava stämningen av lunchalkoholism inomhus och fann ett bord i solen på uteserveringen. Mina förhoppningar om lugn och ro gick i kras, eftersom folkölsberusade studenter högljutt firade sin nyvunna arbetslöshet på förbipasserande lastbilsflak. Att jag frågade om »studentflak finns i Göteborg också« visar att mitt samtal med de två femtedelarna av Agent Blå fick en knagglig start. De svarade såklart ja, för det är en dum fråga att ställa, och jag gick ifrån att trampa i det klaveret till att sätta foten i ett annat.
        Det är nämligen så, att Agent Blå i varje skrivet alster liknas vid ett visst inflytelserikt indieband, som också kommer ifrån Göteborg. Jag vill inte nämna deras namn, för jag anser det nu vara omotiverat och mediokert att likna Agent Blå vid dem. Låt oss bara säga att detta bands gamle basist numera uppträder på arenor flera dagar i rad, deras sångare kom precis tillbaka in i ljuset och när det begav sig fick de tusentals kids att önska en väldigt specifik låt. Agent Blå har kallats någon slags arvtagare till Gruppen Som Inte Får Nämnas Vid Namn, och självklart har de fått höra frågor om hur det känns allt för många gånger. Jag förstår inte varför jag också ställde en snarlik fråga när jag redan vet svaret, eftersom det står tryckt lite varstans. Gissningsvis försökte jag rädda snedstegen med valet av Odenplans stelaste hak och den korkade frågan om studentflaken genom att spela ett säkert kort.
        Jag ställde i alla fall frågan, den överanvända frågan som en journalist med någon självrespekt egentligen inte borde tillåta sig att ställa, och jag såg i Josefines ögon hur spikarna i samtalets kista stadigt blev fler och fler. Omotiverade frågor får följaktligen omotiverade svar, vilket helt var mitt fel. Den Överanvända Frågan fick ett svar i stil med att »man vill vara som dem man jämförs med«, ett utlåtande som följdes av en kortare förklaring från Josefine.
        - Man vill påverka någonting. Det är töntigt alltså, men man vill väl kanske förändra någonting.
        - Tycker du det är töntigt att förändra någonting? frågade jag över studentflakens skrän. - Nej, svarade Josefine, men det är töntigt att säga att »jag vill förändra någonting«. Att förändra något är ju jävligt coolt men att säga det…
        - Det är väl mer töntigt att säga att något är töntigt, sa Emelie.
        - Låt oss säga att vi vill göra den coola grejen att förändra något, ändrade Josefine sig.
        - Vad är det ni vill förändra då? frågade jag vidare.
        Emelie svarade genom att säga hur ofta de fått höra att Agent Blå låter som Gruppen Som Inte Får Nämnas Vid Namn.
        - Men fatta, om tjugo år kommer folk kanske säga »Det här bandet, ni låter lite som Agent Blå«.

Agent Blå, med Emelie Alatalo och Josefine Täck i mitten

Jag kände att jag blivit hjärntvättad av den kollektiva popkulturella pressen, som indoktrinerat tanken att Agent Blå över huvud taget liknar Gruppen Som Inte Får Nämnas Vid Namn. På det stora hela finns det bara en enda likhet mellan de två banden, och det är att de var, respektive är, en samling homo sapiens som spelar instrument och kommer från Göteborg. Annars skiljer sig Agent Blås tankar, stil och framför allt musik drastiskt ifrån det som musikpressen har försökt tvinga på sina stackars läsare att tycka. Jag tror att Agent Blå har fått axla manteln från dessa föregångare, för att Göteborgs popscen behöver någon som kan hålla facklan och föra den vidare. Utåt sett behövs ett band som kan ge folk hopp om att det fortfarande kan göras melankolisk popmusik i Göteborg, och Agent Blå ingjuter det hoppet. På insidan kanske det är osynliga aktörer som Agent Blås skivbolag Luxury som håller Göteborgs låga vid liv men människor behöver ansikten på musikscenens välgörare. Också ämnet om popscenen i Göteborg har redan tömts ut för länge sedan, i varje intervju med bandet. Därför ser jag ner på mig själv för att jag tagit ytterligare ett steg in i söndertrasade frågor som Agent Blå helst inte vill svara på längre. Agent Blå underlättar för kommande generationer Göteborgsband och jag tröstar mig med att den här intervjun kan tjäna som instruktion för kommande generationer popjournalister, i läran om hur man inte ska intervjua Agent Blå.
        På det mycket ocharmiga ölcafét vid Odenplan berättade alltjämt Emelie om att Agent Blå har haft en stor gnutta tur som fört dem fram till släppet av skivan »Agent Blue« (en titel som Josefine först kallade »töntig« innan hon ändrade sig, eftersom det är mer töntigt att säga att något är töntigt. Jag tycker personligen att det är klipskt att använda sitt bandnamn snabbt översatt som albumtitel).
        - Vi har verkligen bananskalat oss framåt, sa Emelie.
        - Och varit på rätt plats vid rätt tidpunkt, menade Josefine.
        - Hur har ni bananskalat? frågade jag och anammade spontant det nya uttrycket »att bananskala«.
        - Vi skapade bandet och blev signade efter två månader för att vi fick en spelning där vår manager var. Det var en riktigt dräggig spelning och han tyckte vi var lite charmiga, svarade Emelie.
        Josefine höll med om att Agent Blå har bananskalat sig framåt, med en liten invändning.
        - Om vi inte hade gjort någonting bra hade det ju inte fungerat ändå.
        - Men jag tänker, sa Emelie, i jämförelse med band som kämpat och skickat runt demos…
        - Efter ett halvår hade vi nog börjat fundera på att göra det, sa Josefine. Det skivbolaget vi kom in på var det vi ville komma in på, och så kom det till oss istället. Jag är jävligt tacksam. Bortskämd men tacksam.
        - Där har du ett citat, sa Emelie skrattandes till mig.
        - Det är nästan en rubrik, sa jag.

Så där en vecka innan skivsläpp var Emelie Alatalo och Josefine Träck nervösa och förväntansfulla. Skivan hade legat färdig i nästan ett år och hälften av den hade portionerats ut som singlar redan. Agent Blå hade från början tänkt och velat släppa skivan redan förra hösten men det visade sig att väntan blev lönsam och har genererat beundrare utomlands.
        - Vi har fått en sådan där »Come To Brazil«, sa Josefine syftandes på det bedjande som utländska fans vanligtvis skriver till sina idoler.
        - Ja, där pikade karriären, sa Emelie.
        - Vi har ju ett fan som alltid skriver »God Jul« och »Grattis på födelsedagen«. Vi har fått jättebra respons från folk som vill att vi ska släppa mer grejer och spela där de är. Nästan mer än i Sverige, här känns det pinsamt att säga grejer medan [fansen utomlands] öppnar sig. Det kanske är lättare att göra det också, när de är på andra sidan jordklotet, när ingen vet vem man är.
        Friheten i anonymitet är ojämförbar. Ändå tänkte jag, när jag hörde Josefine fundera kring sina fans utanför Sveriges gränser, om inte Agent Blå fungerar ännu bättre där än som arvtagare till Gruppen Som Inte Får Nämnas Vid Namn i Göteborg. Pressen ifrån de hjärntvättande jämförelserna ställer Agent Blå i skugga, och jag tror det stjälper dem mer än vad det hjälper dem. Utomlands är det knappt någon som vet vilka Gruppen Som Inte Får Nämnas Vid Namn är. Utomlands kanske någon säger att något nytt band låter likt Agent Blå istället, vem vet?

9 Juni 2017